Minns någon Biola?
Min allra första film såg jag c:a 1930 i en av Toivola skolhems lador. Åggelby svenska folkskolors elever var inbjudna till föreställningen och vi såg då stumfilmen Onkel Toms stuga.

I Kottby fanns vid den tiden Bio Rio och i Baggböle startade något senare bio Tarja, båda byggda till biografteatrar. Men i Åggelby har det hittills funnits bara en biograf och det var den minnesrika Biola, som fungerade i det gamla brandkårshuset.

Först något om huset, som byggdes vid sekelskiftet och som då var en vanlig villa med namnet Rosenlund. Ägare var stationsinspektor Richard Ståhle. Inneboende var också byggmästare Karl Ståhle. Fru Karolina Albion bodde och innehade en charkuteriaffär i villan . Hon var senare en aktad husmor i Societetshusets stora kök.

Den 28.1. 1910 inköptes villan med parcell för 20.000 mark av den då 10-åriga Åggelby FBK . Villan hette då Ilmarinen II , adressen var Krutkällareåkern 3. Huset ombyggdes genast och fick festsal med tillhörande scen, vaktmästarbostad och behövliga lagerutrymmen. Den stora salen blev omedelbart en uppskattad samlingsplats för ortens föreningar.

Mellan åren 1915 och 1917 inkvarterades i brandkårshuset 150 - 180 ryska befästning-sarbetare, som under sin vistelse där förstörde och smutsade lokalen så att golv och väggpanel måste förnyas. På 1920 - och 1930-talet var " brankis" åter en omtyckt plats för fester och konserter i Åggelby. Så bröt kriget ut och nöjeslivet förlamades.

Men under mellankrigstiden 1940/1941 hyrde , om vi nu minns namnet rätt, en fil.magister Mattsson brandkårshusets festsal och inrättade där sin biograf BIOLA. Han förestod också bio Tivoli på St. Robetsgatan och troligen kom de knarrande svartbetsade stolraderna därifrån . Stolarna hade nedfällbara sitsar och raderna var nöjaktigt fastskruvade i golvet. Ibland var det nära att hela raden hade fallit bakåt. Några enstaka stolar fanns också vid väggen under de stora fönstren mot landsvägen. Den vita duken fanns på scenens bakvägg. Ett riktigt maskinrum byggdes så småningom.

"Brankis" hade en stor tambur där det också fanns ett utrymme med biljettlucka. Magister Mattsson sålde biljetterna samtidigt som han höll ett öga på att ingen smet in gratis. Han var också sträng när det gällde åldersbegränsning för filmerna. I stället visade han ofta barnvänliga filmer, såsom Helan och Halvan och många Chaplinfilmer. Han var också vänlig nog att tillåta biobesökarna att i rädsla för tjuvar ta in cyklarna i tamburen . Efter allt detta stängde han dörren och föreställningen började. Ibland vikarierades han av polis Jokela och tekniker Nordling, båda var Åggelbybor.

Var det kallt väder ute skötte han också under filmens gång om att salens bägge kaminer fick tillräckligt bränsle. De som hade kommit först in placerade sig gärna för kylans skull närmast eldstäderna , men blev det för varmt där senare, flyttade man bara på sig, platserna var ju onumrerade.

Filmer bytte man onsdag och lördag. Lådorna med filmkassetter sändes med buss från Järnvägstorget. Bussen gick den tiden från Kottby till Åggelby station och längs den landsväg öster om stambanan som nu är promenadväg upp till nuvarande Ånäsvägen . Bussen fortsatte sedan över broarna till Mickelsvägen. Busshållplatsen var vid Öhmans villa bredvid " Brankis" och där inväntade mag. Mattsson sina lådor och återsände samtidigt redan visade filmer. Med filmerna kom också affischerna med filmens namn. För hand skrev han bara ut BIOLA och tidpunkterna för föreställningarna.

Affischerna var uppsatta på åtminstone fyra ställen i Åggelby. De var stolpen i Boxbacka vägskäl vid Åggelby gård , stolpen i Solberg överst i kyrkbacken, anslagstavlan vid Lunchkafé mitt emot stationen och anslagstavlan vid järnvägsövergången invid Lindqvists butik. Några år tjänstgjorde Bengt Andersson som affischuppsättare , sedan ärvde Kaj Blomberg uppdraget. I lön för detta erhöll gossarna fribiljetter. Ont var det om ritstift under efterkrigsåren, med en kniv lösgjorde man stiften och använde dem på nytt. Väl kunde det hända att någon annan också hade behövt dem.

Under fortsättningskriget hade hemvärnsmännen sin basplats i brandkårshuset . De sov där och det gällde för dem att fösa undan sina bocksängar och madrasser då Biola hade föreställning. Mat fick de på skyddskårshuset vid nuvarande Torgfogdevägen där lottorna hade alarmvakt och bespisning. Risk för alarm under föreställningen fanns ju alltid. Blev det tyst alarm underrättade mag. Mattsson därom och den som önskade gick då hem. Blev det fullt alarm bölade sirenen på brandkårshusets tak tydligt nog härom.

Kaj har berättat att han som 11-åring såg en indianfilm med Shirley Temple på Biola tillsammans med sin mor och syster. När det blev tyst alarm, gick hans damer hem, själv ville han se filmen till slut. Men så blev det fullt alarm och föreställningen avbröts. Vår grabb sprang hemåt mot Vilkensvägen, men när han befann sig mitt emellan broarna hördes de dovt brummande ljudet av plan med bomber, som fälldes någonstans i Malm. Kaj kastade sig vid sidan om vägen och famnade skräckslagen en stor björk . Han saknade sin vän, den store hunden Tarru, som var vettskrämd under bombräderna. Tillsammans sökte de skydd i källaren där låg omslingrade med tassar och armar .

Efter fredsslutet blev också publiken en annan. De unga frontmännen kom dit med sina flickvänner . Småningom stabiliserades parförhålllandena och det låg förlovning och bröllop i luften. Filmerna var fortfarande gamla svartvita och spolarna små, när det var som mest spännande var det dags för mellanakt. Ibland brast filmen , ljuset tändes och mag. Mattsson lappade. Publiken stampade, buade och visslade tills det blev mörkt igen och filmen fortsatte. Det kunde också hända att ljudet och bilden inte stämde ihop, och detta gav givetvis upphov till fortsatt missnöje. Men något stort ofog förekom aldrig. I slutet av 1940-talet visades det tyska UFA-bolagets färgfilmer , sådana som "Näckrosen" och " Den gyllene staden" med Cristina Söderbaum.

Exakt datum för Biolas sista filmförevisning finns inte, men det torde ha varit i slutet av 1950-talet. Då sköttes verksamheten av Totte Sundell. Det gamla brandkårshuset revs i slutet av 1970-talet och på platsen står nu ett nytt "Brankis " i rödtegel med adress Otto Brandtsvägen 2 . Biolas kuttrande efterkrigsungdomar är alla numera pensionärer, som helst sitter hemma i länsstolen och ser BumtsiBum på TV.

 

Britta Holmlund

Till Kaj Blomberg

Tua och Aulis Lampinen

stor tack för data och arbetshjälp

Tillbaka