Minnen från krigårens jular i Åggelby
 

Vi har snart jul igen. Julruschen är i full gång, affärerna har söndagsöppet . Den som inte orkar med allt jäkt reser söderut eller firar jul i Lappland.

Tankarna går tillbaka till krigsårens jular. Vinterkrigets jul var gnistrande vacker och kall med stjärnklara nätter. Vi uppmanades att inte om dagarna elda brasor i våra kakelugnar , röken steg så rak och vit ur skorstenarna och utpekade tydligt våra samhällen för fiendeplanen. Denna första krigsjul hade vi ännu mat, trots att mycket redan var på kort. Antagligen fanns det på vårt julbord både skinka och lutfisk.

I ett svart vaxdukshäfte läser jag vad jag har skrivit i min dagbok om vinterkrigets jul: ” På juldagsmorgonen blev det flygalarm tidigt på förmiddagen och vi sökte oss till den stora grottan på Toivola barnhems område. Vår församlings t.f. kyrkoherde Lauri Solin kom också dit och höll julotta på finska och svenska. En julgran stod mitt i grottan och ljus brann i den under andakten. Det fanns gott om utrymme för alla, både för barnhemmets barn och alla grannar i närheten. I en vrå satt en ung mamma med två små barn, en tvåårspojke som hade mjölkskorv och ett litet syskon i vagn. Båda barnen grät och då gick Inga Winqvist och tog pojken och bar honom, så att modern fick amma den lilla. Alla var vänliga mot varandra och Toivola barnhems lärare Uusivirta och ledare Hietanen gick omkring och såg till att alla hade det så bra som möjligt.”

Alla hade inte ett så präktigt bombskydd att söka sig till. Den här stora grottan hade ryssarna sprängt i berget före första världskriget och den kom så väl till användning nu. I de flesta fall satt man i Åggelby i sina potatiskällare under husen eller på gårdarna. I Grindbacka hade familjen Nyman en så stor källare att också grannarna fick skydd i den. Men visst blev det trångt och nerverna var spända. När fru Marta Nyman med sin lille son Veikko sist av alla kom in i källaren var det någon som fräste: ” Här är fullt redan och ingen ryms mera in ”. Och då sade hennes granne i mörkret : ” Var tyst du, det är ju hon som äger källaren ”.

Julen 1940 hade vi fred men mindre matransoner. År 1941 fick man på kort 150 gram torrfisk eller c:a 350 gr. färdig lutfisk. Vi hade faktiskt både lutfisk och risgrynsgröt också den julen. Hur fin var inte den hemlagade fisken, där man till lutningen använde björkaska från den egna kakelugnen .

Julen 1942 firade vår familj utan far, han hade dött i oktober. Det var verkligen ont om mat då och vi hade ingen kontakt med svarta börsen utan levde endast på de ransoner som folkförsörjningen påbjöd. Men på julaftonen anlände ett matpaket från släktingar i Pedersöre, det var det bästa som hände oss den helgen. Vår julgröt kunde vi göra av kornmjöl och av vetemjölet bakade vi julbulle.

Myndigheterna var onödigt stränga när det gällde hamstringen , men man måste ha sett mellan fingrarna när det gällde helgens julpaket. Det var inte enbart mat som saknades. Bland tidningarnas annonser kunde man hitta verkliga godbitar , t.ex. ” 2 st. goda cykelringar utbytas mot sämre, mellanavgift ½ mille Työmies ”.

Julen 1943 kom våra österbottniska vänner också ihåg oss, på julaftonen åt vi fårköttsgryta och gröt av hela korngryn. Den julaftonen var antagligen den mörkaste under krigsåren i Åggelby, ty på kvällen slocknade den elektriska belysningen .

Jag läser i det svarta vaxdukshäftet : ” I mörkret steg vi upp tidigt på juldagsmorgonen och vandrade i halkan till kyrkan. Många hade infunnit sig, men också kyrkan var mörk, endast två små lampor brann på vardera sidan om predikstolen. I skenet av ficklampor såg vi psalmnumren på siffertavlan, vi lyste oss också igenom inledningspsalmen ”Av himmelshöjd jag kommen är ”.

Någon lyste väl också med sin ficklampa över noterna, så att kantor Anian Nyberg kunde spela psalmerna. Vår t.f. kyrkoherde Toivo Viitasaari var då helt ny i församlingen , han hade det svårt att i mörkret klara av den svenska bibeltexten.

Åggelby damkör sjöng under Ester Carlsons ledning två sånger. I mörkret gav hon fel ton till ” Stilla natt ”, men det lät ganska bra i alla fall fastän vi sjöng bara två verser i stället för de tre inövade. ”Härlig är jorden ” klarade vi riktigt fint. Vid åttatiden var vi hemma igen, men eftersom vi fortfarande saknade elektricitet tog vi en stunds tupplur. Med det svaga dagsljuset fick vi belysning igen. ”

Den bästa gåvan julen 1944 var väl trots allt den tunga freden som tillät oss att kasta bort de slitna mörkläggningsgardinerna . Det skulle dock dröja många år tills vi igen kunde köpa vad vi ville och hur mycket som helst i matväg .

Skoleleverna säger i dag om skolmaten : ”Yäk, den kan man inte äta. ” Vi, som upplevde krigsåren minns hur vi nästan alltid var hungriga då och det är svårt för oss att höra barnen förakta maten. Under krigsåren fanns det minsann ingen överbliven mat att kasta bort och fortfarande lämnar vi ogärna kvar mat på våra tallrikar.

Det har gått 60 år och nära nog tre generationer sedan den sista krigsjulen. Vi, som upplevde de svåra åren kan aldrig helt glömma dem. Vi minns våra stupade närstående och vänner och vi högaktar våra veteraner som offrade sina bästa år vid fronten. Men vi minns också samhörigheten och hjälpsamheten , som vi upplevde så starkt under dessa år.

Så vill jag tillönska mina läsare en god jul !

 

Britta Holmlund 2003

Tillbaka