Till minnet av Mickels Rusthåll
 

Mickels rusthåll med anor från medeltiden fanns redan då Helsingfors grundlades i Forsby år 1550. Vid den första mantalsskrivningen år 1578 ägdes rusthållet av Jören Nilsson, sedan av hans son Jören Jörensson och sonsonen Mickel Jörensson till år 1624. Det är troligen denne Mickel, som har gett rusthållet namn. Senare fick Mickelsvägen från järnvägsbron till Baggböle gräns namn efter rusthållet.

Den siste borgmästaren i det gamla Helsingfors hette Heiden Wilcken. Han var guldsmed av tysk härkomst och han ägde rusthållet fr.o. m. 1639. En väg nära gården bär hans namn. Guldsmed var också Henrik Sohlberg d.ä. Han och hans son hovrättsauskultant Henrik Sohlberg d.y. ägde gården 1778 - 1836. Deras minne lever i vägnamnet och parken norrom rusthållet, som från och med denna tid kallades Åggelby gård.

Colliander, Armfelt, Kekoni

Många prominenta personer har under årens lopp under längre och kortare tider varit ägare av gården. Här kan nämnas namn som Colliander, Cedersparre, Armfelt, och Kekoni. Gårdens sista ägare var en man av folket Rusthållaren Johan Henrik Eklund blev ägare till Åggelby gård år 1878. Han var född 1.3.1850 och dog i juli 1925.

Åggelby gårds karaktärshus, sådant några få ännu minns det, kan knappast ha varit från 1500-talet, men det var gammalt nog. Den gulmålade huvudbyggnaden uppfört av trä i en våning hade liggande brädfodring och var sadeltäckt. Till östra gaveln var en lång flygel ansluten och mitt på vardera långsidan fanns ett lågt gavelröse i takfoten. Entren mot gården utgjordes av en glasveranda med altan. Öster i mangården låg en grupp rödmålande ekonomiebyggnader av trä och en ljusgul bostadsbyggnad i två våningar med sadeltak. På gårdsplanens norra sida stod stall och fähusbyggnades av trä. Dessutom fanns loft och bodar med fasaderna mot Baggbölevägen.

Travbanan

Johan Henrik Eklund var en givmild jordägare. Han skänkte markområdet till den nya travbanan, som invigdes år 1893. Han skänkte också tomten till den svenska folkskolan år 1896. Hans intresse för hembygden var stort och han satt i kyrkliga och kommunala nämnder i Helsinge socken. Frivilliga brandkåren i Åggelby hade i honom ett starkt stöd och han var dess hedersordförande. Men han var också en omtyckt husbonde för sina underlydande. Till hävderna har gått historien om hur han tillsade en av sina tjänstekvinnor, som under natten hade fött ett barn men som det oaktat var ute på åkern följande morgon, att gå hem och vara med barnet den dagen. Det var den tidens mammaledighet !

Under Johan Henrik Eklunds tid fick de av honom utarrenderade arrendetomterna skriftliga kontrakt som kunde lyda så här:

År 1899, den 24 april vid lagtima vintertinget i Helsinge sockens tingslag fastställdes inteckning uti Lanthushållaren Johan henrik Eklund tillhöriga Åggelby gård bestående av Landboas eller Mickels skatterusthåll samt Monsas och Britas skattehemman, alla i Ågggelby by och sagda socken Skomakarmästaren Fredrik Leonard Törnroos till säkerhet af omstående å honom den 2 mars 1899 transporterade arrendekontrakt, att gälla med förmånsrätt från innevarande dag och i tio år härefter, intygar som ovan på Häradsrättens vägnar Alarikson Moring.

O.n. kontrakt gällde villa Sofiero vid nuvarande Pikku Mattivägen och arrendesumman var 25 mark per år. Villan var fr.o.m. år 1928 mitt barndomshem.

Argentinas Nova Finlandesa i Misiones

Johan Henrik Eklunds och hans hustru Augusta Ulricas son Karl, som var gårdens tilltänkte arvtagare, reste år 1906 tillsammans med en stor grupp utvandrare till Argentina, där det var meningen att man skulle bilda ett Nova Finlandesa i Misiones. Resan var också en flykt från rysk militärtjänst. Den orealistiske Artur Thessleff var företagets ledare.

De flesta av resenärerna var helt ovana vid jordbruk och förhållandena i de öde bygderna dit de kom var outhärdliga. De som hade satsat allt på resan var tvungna att stanna kvar i Misiones. Men Karl, som av sin far fick pengar till hemresan och hans vän farmaceut Styf återvände till Finland 1909.

I tron att sonen aldrig skulle återvända hade hans far år 1908 sålt Åggelby gård till Helsingfors stad för 500.000 mark. Då Karl kom hem var han rasande över faderns tilltag. Han processade med staden och försökte få köpebrevet ogiltigförklarat. Det hjälpte föga. Till följd av bl.a. detta köp kom det sig, att staden, då Åggelby år 1946 inkorporerades med Helsingfors redan ägde 64 % av kommunens markyta. Av jordområdena fanns 70 utarrenderade villaparceller.

Frälsningsarméns barnsjukhus

Då staden övertog Åggelby gård inrättades där ett barnsjukhus i Frälsningsarméns regi. Av mantalsskrivningen 1920 framgår att 41 män och 23 kvinnor bodde där, de var både sköterskor och barn. På 1930-talet inhyste gården ett åldringshem för män, och fick då smeknamnet Gubbhemmet. Landsvägen från gården ner mot Vanda å kallades allmänt Gubbhemsbacken. Efter fredsslutet 1944 var gården en uppsamlingsplats för evakuerade. Karaktärsbyggnaden revs år 1962.

Under Henrik Sohlberg d.y:s tid inföll 1808-1809 års krig. Det sägs att Carl Nathanael af Klercker då hade sitt högkvarter på Åggelby gård. Han var t.f. överbefälhavare i februari 1808 och det var han, som skyndsamt mobiliserade den finska armén. I folkmun har det berättats att Klercker var mycket nedslagen efter det att Mauritz Klingspor hade övertagit befälet och att han roade sig med att fånga lax i pator i Vanda å. Vid åstranden fanns en lada, där han ofta vistades med sin sorg.

J.L. Runeberg skriver i Fänrikens marknadsminne: " Ära över gamle Klercker, evig ära kräver han". Visst var han gammal, född 1734 var han år 1808 redan 74 år, paradoxalt nog bara två år äldre än fältmarskalk Mannerheim var då han övertog befälet år 1939.

Efter Klerckers död år 1817 planterade hans ättlingar en finsk gran vid ingången till Åggelby gård. Landsvägen uträtades och asfalterades under Olympiska spelen 1952, senare nergrävdes stadens vatten- och avloppsrör nära intill och allt detta skadade granens rötter.

Krigsinvalidernas rehabiliteringsanstalt

På platsen, där det historiskt intressanta rusthållet/gården legat i nära 400 år reser sig nu Krigsinvalidernas rehabiliteringsanstalt ( Oulunkylän kuntoutussairaala). Storåkern nedanför gården har fått det stolta namnet Självständighetsparken. Före det man år 1990 byggde anstalten gjordes arkeologiska utgrävningar på platsen. Man hade tidigare funnit en välbevarad skafthålsyxa från slutet av stenåldern i närheten, nu fann man endast porslinsskärvor från 1800-talet.

Gamle Klercker är glömd och ingenting vittnar mera om hans vistelse i Åggelby. Han skulle säkert ha glatt sig åt den vård våra krigsinvalider nu får i rehabiliteringsanstalten, som t.o.m. kunde ha fått namnet Klerckergården.

 

Britta Holmlund 2003

Tillbaka