Eiran Jää - Eira Is vid Vanda å
Vanda å har genom tiderna varit en viktig färdled. Padismunkarna fångade lax i ån och otaliga mängder stockar och props har flutit längs den till sina destinationsplatser. Ingen vet dock när man började ta upp is där.

Författaren Tito Colliander berättar i sin bok ”Bevarat”hur han som åttaåring upplevde trafiken på vägarna i Åggelby före första världskriget: “I stort sätt var hästfororna av två slag, de som förde is och de som förde ved och stockar. Stockfororna var långa och kusken satt någonstans i främre ändan nära hästen. Isfororna var korta med bara några få isblock uppradade på släden. Kusken gick oftast i höga filtstövlar eller halvsprang bredvid lasset. Isblocken var alltid fängslande mest då solen lyste genom dem. Man såg dem stå i rader på Vanda ås is, där de sågades ut och lyftes upp av karlarna”.

Isblocken transporterades den tiden vintertid direkt efter upptagningen till mottagaren. Vem som gjorde det är obekant. I Gammelstaden fanns två islager vars innehavare kallades Is-Nyman. Då de ryska befästningsarbetena hade avslutats 1915 och Finland var självständigt lagrade man isen i Åggelby i en grop som troligen var en halvfärdig rysk bunker nära Bredenbergs villa i slutet av Töllebrinken.

Den 15.2. 1934 blev bolaget Eiran jää – Eira is inregistrerat i handelsregistret av Volmar Valdemar Wikström, f. 1889 i Pargas. Då stod redan det stora isbatteriet på sin plats alldeles vid stranden av ån. Vackert var det inte med sina ohyvlade bräder, men det fyllde väl sin uppgift. Bolaget hade egna lastbilar. Nu kunde man också sommartid transportera is till Helsingfors centrum, isen låg väl förvarad i mängder av sågspån. Privata lastbilsägare i Åggelby anlitades även för transporterna, bl.a. Selim Sahlstedt. Efter krigsslutet 1944 fick ågelipojken Börje (Pyre) Bredenberg anställning som bolagets chaufför. Man körde is till sjukhus, restauranger, mat- och blomsteraffärer.

Bolaget Eira Is, vars arbetsledare hette Håkan Lindh, gav under hela året arbete åt lediga åggelbybor, också skolelever kunde om somrarna jobba där. Man tog upp is från Toivola barnhems strand ända till järnvägsbron före Lillfors. Många vintrar var det Rudolf Lindbäck och hans häst som med s.k. justersåg skötte sågandet av is i block på 1 x 1 m. Blocken forslades med båtshakar längs en alltid öppen ränna till stranden vid islagret, där de placerades på en bädd som längs skenor med kedjor och elektrisk kraft drogs upp till sin förvaringsplats. Här var elmontör Jarl Blomberg behjälplig. Då isen lastades på bilflaken, delades blocken i c:a 6 delar. När dessa sedan skulle avlastas, drogs de till bilflakets kant och chauffören iförd förkläde av tjockt läder och dito huvud- och ryggskydd lyfte isen på sina axlar med en jättestor tång och bar den så till kundens isbehållare.

I en vid radie runt isbatteriet fanns det knappast då något hushåll, som inte i kärror och kassar bar hem isbitar till sin egen källare, där isen för en stund avkylde mjölkkannor och gräddflaskor när sommaren var som varmast.

Volmar Wikström var aldrig åggelbybo, han bodde i stadsdelen Eira och därav fick bolaget namn. Han var på sin tid en av Finlands bäste brottare och fick silvermedalj i fribrottning 1924 i Olympiska spelen i Paris. Han vann också guld och silver i andra stora brottningstävlingar runt om i världen. Volmar Wikström var gift med Karin Gunhild Lindberg, f. 1890 i Dragsfjärd. Han dog 10.6.1957 och bolaget övergick i sonen Stig Valdemars namn. Men den 4.2.1960 avslutades verksamheten och handeln med is upphörde. Den nya tiden förde med sig moderna kylskåp och frysboxar.

Det var inte bara människor som drog nytta av Eira Is och dess lager. En av våra allra största skalbaggar, noshornsbaggen, inredde där bland varma och fuktiga sågspån en ypperlig barnkammare åt sin avkomma. Det har alltså funnits ett stort bestånd noshornsbaggar i Åggelby, men också de är väl numera ett minne blott.

Britta Holmlund 2005

Medhjälpare Kaj Blomberg

Tillbaka