Handelshuset Elanto i Åggelby

Andelslaget Elanto inledde sin verksamhet i oktober 1905. Filialer växte upp på många ställen i huvudstadsregionen och år 1916 stod Åggelby i turen. På östra sidan om järnvägen hade c:a 1910 byggts ett tvåvåningshus för hyresgäster, bl.a. bodde kamrer Paul Rostén där med sin familj. Han var det självständiga Åggelbys första kommunalnämnds ordförande och också medlem i församlingens första församlingsfullmäktige.

År 1916 sålde villans ägare huset till andelslaget Elanto och hyresgästerna blev uppsagda. Nedre våningen inreddes till butikslokal och fick sina stora fönster mot järnvägen. Till vänster i utrymmet låg mjölk - och brödbutiken och till höger kolonialvaruavdelningen, som på sin tid var den största i Åggelby.

På gården fanns en lagerbyggnad med en stor vind, där man förvarade fodervaror för kreaturen. I lagerbyggnaden kunde man köpa byggnadsmaterial allt från spikar till tegelstenar, tjära och torvströ. På gården stod också ett stall för en häst. Kusken Reino Roine transporterade varor till butiken från Elantos lager i Helsingfors och från järnvägsstationen i Åggelby. För hemtransporter fanns alltid handkärror, som kunderna lånade då de hade inhandlat skrymmande och tunga saker. I ett hörn av lagret stod också den stora silltunnan, ur vilken man skulle plocka ut den för dagen behövliga mängden sill i ett mindre ämbare. Det var ett mycket smutsigt arbete.

I mjölk - och brödbutiken fanns stora bunkar dit man tömde mjölken, som anlänt i 60 liters hinkar från Tomtbacka med häst och kärra. Mjölkkusken kom tidigt på morgonen med mjölkhinkarna, som hon bar in i ett litet lager på husets gårdssida. Hinkarna byttes ut och dem behövde personalen inte diska, men bunkarna skulle man rengöra väldigt noga. Mjölken såldes litervis, kunderna hade egna kannor. Grädden kom från Elantos mejeri i 20 liters hinkar, den mättes upp efter kundernas önskemål i lilla eller stora måttet. 3 mark 40 penni kostade stora måttet grädde på 1920-talet. En åldrig kund påstod att för det priset kunde man i hennes barndom köpa en ko. Brödet kom i stora, tunga lådor från Elantos bageri. Svagdricka (kalja) såldes i 2 liters flaskor med patentkorkar.

I kolonialvaruavdelningen stod disken i vinkel längs lång- och kortsidan. Socker mjöl och gryn kom i stora säckar och tömdes i lårar. Kryddor förvarades i mindre lådor och kaffet i höga fack med glasfönster. Kaffe köpte man antingen rostat eller rått. Det rostade kaffet maldes i affären, med det orostade kaffet rostade kunden i sin ” kaffebrännare” hemma hos sig och malde det i sin kaffekvarn. Det fanns kaffesorter som Java Laguara och Colombia, och en del kunder blandade dessa efter egen smak. Rio var den billigaste sorten. Cikorian var packad i Jakobstads runda blå paket eller i små paket med namnet Mocka Standard.

Strösockret kom i linnesäckar, som var mycket åtråvärda. Knappast fanns det på den tiden ett enda hushåll, som inte på sitt köksbord hade en bordduk av en erhållen sockersäck, nu försedd med kantspets och broderad med pärlgarn i plattsöm eller korsstygn.

Färsk frukt placerades på träbrickor, bananer fanns sällan, men apelsiner, päron äpplen och vindruvor importerades. Röda juläpplen polerades och fick ena sidan insatt i silkespapper. Torkad frukt fanns alltid till salu och den fick biträdet sälja i vita påsar, så också sockret, annars var de bruna påsarna mest i användning.

Karameller och kryddor såldes inte i påsar, dem vägde man upp i strutar. Jästen levererades till butiken i större paket och delades med sytråd till en liten eller en stor bit allt efter kundens behov.

I ett hörn av kolonialvaruavdelningen fanns tyger, garn, underkläder och korta varor. Tygpackarna låg i skåp med skjutbara dörrar. På hyllorna fanns också kaffekoppar, dricksglas och primuskök. Det var viktigt att av de inköpta varorna göra snygga paket ombundna med snöre och sedan i en lång ögla försedda med en liten träpinne för att underlätta bärandet. När man kom hem, slätade man ut pappret, rullade ihop snöret och satte allt på plats i en bonad, som hängde i köket innanför en skåpdörr. Bonaden var försedd med två större fickor, en för papper, en för påsar, samt två mindre fickor, en för snören och en för pinnar, allt märkt med en hemgjord broderitext.

Elanto i Åggelby hade en föreståndare som bodde i husets övre våning. På 1920-1930- talet hette han August Lindblom. Butikspersonalen bestod av 3 biträden i kolonialen och två i mjölkbutiken, den senare var öppen också om söndagarna till klockan 11. Man hade ju inte kylskåp på den tiden. För att inte flickorna i mjölkbutiken skulle tjänstgöra alla söndagar, delade biträdena i kolonialvaruhandeln turer med dem. Man var sålunda i tjänst var tredje söndag.

Då Åggelby år 1921 blev en självständig kommun hade orten drygt 2.600 invånare. I en liten by kände man sina kunder och också dem, som från grannbyarna kom till butiken. Bl.a. kom fabrikör Weiste från Boxbacka för att sälja sina juldekorationer. Från Boxbacka kom också Ture Ara, som på den tiden bodde hos Erkki Melartin. Den glade trubaduren slängde sig upp på disken och sjöng serenader för flickorna.

Redan år 1925 innehade handelsman Vihtori Lintula en köttaffär i huset intill Elanto. År 1929 sålde husets ägare huset till andelslaget Elanto, som i sin tur öppnade en köttaffär där. Handelsman Lintula gav sig inte, han inköpte de två följande husen i samma linje. I det mindre huset var postkontoret i Åggelby inrymt ett antal år och efter det fanns där damfrisering och frisör. I tomtens större hus inredde Lintula sin uppskattade köttaffär och en avdelning för kolonialvaror. Den långa handelsgatan slutade på andra sidan byvägen upp till Arturdal med ett varuhus i två våningar där lunchkafe, kortvaruhandel och kaffehandel inrymdes. Men det är en annan historia. I slutet av 1970-talet var alla dessa hus rivna.

Många kända personligheter har säkert genom åren vandrat in och ut i alla dessa butiker. Låt oss stanna upp vid ett besök på 1930-talet då Larin-Kyösti kom in i Lintulas affär för att köpa sin tobak. Samtidigt kom handelsmannens ståtliga dotter in i affären. Larin-Kyösti skrev i sin ensamma kammare högstämda och lyriska dikter, men vid åsynen av denna valkyria tappade han helt fattningen. Den enda komplimangen han åstadkom var: ” Onko neidillä omat hampaat ? ”.


Efter en intervju 1982 med Ellen Ekman, född 24.12.1905 och anställd vid Elantos kolonialvaruhandel från 1923-1934

 

Britta Holmlund 2003

medhjälpare Aili Kauste

Tillbaka