Sommardagssanatoriet i Åggelby


  Det är sommar då alla nordens svalor har anlänt till sina födelsebygder och när syrenerna blommar i våra trädgårdar. Och visst är det sommar då barn- och ungdomslägren på olika orter i vårt land tar emot sina gäster och aktiverar dem enligt de motiv som man har ställt upp för sin verksamhet. Ett av dessa läger skall vi minnas.

I början av 1900-talet var Finland sannerligen inte något välfärdssamhälle. Vi upplevde första världskriget, inbördeskriget och svåra ekonomiska depressionstider med arbetslöshet och matbrist. Hälsotillståndet var dåligt och den tärande lungsoten var ett gissel ännu in på 1940-talet. Det fanns gott också om finlandssvenskt småfolk som flyttat från sin hembygd till huvudstaden i hopp om att få arbete och bättre levnadsvillkor, vilket inte alltid lyckades.

År 1912 ansåg läkarna Ina Rosqvist och Ellen Ahlqvist att något borde göras för de svenska folkskolebarn, som levde i fattiga förhållanden och som var var tvungna att stanna kvar i huvudstaden under sommarlovet. Man startade då ett läger i Åggelby alldeles intill Travbanan ca l km från järnvägsstationen. Helsingfors stad, som redan år 1908 hade inköpt stora markområden av Åggelby gård, upplät ett högt beläget större skogsområde för ändamålet. På det ingärdade området uppförde man en rödmålad byggnad, innehållande ett stort kök, tjänarnas rum, omklädningsrum och tanternas kabyss samt utgående från flygeln i rät vinkel en rymlig, ljus och öppen veranda, 10-tals meter lång med fönster längs ena långsidan. Någon av byggnaderna kan ha funnits där redan under travbanans storhetstid och användes då som serveringsplatser.

Under många års tid var lärarinnan Nina Nylund och folkskolornas sjukgymnast Margaretha Oterdahl dagsanatoriets ledare. Nära 100 barn hade möjlighet att varje sommar få komma till lägret med dess hälsosamma miljö och närande föda. Barnen anlände om morgnarna med tåg till Åggelby station och vandrade därifrån till sitt sommarhem. På eftermiddagen var det dags att återvända till stationen och åka tåg till huvudstaden och det egna hemmet. Ingen övernattade i lägerbyggnaderna.

År 1937 firade sommardagssanatoriet sina 25 verksamma år, föga anande vad som komma skulle. Somrarna 1938 och 1939 hade man full verksamhet, och också sommaren 1940 kunde man samla barnen till rekreation. Men så utbröt fortsättningskriget och då var man tvungen att avbryta verksamheten. Vad jag vet blev det heller ingen fortsättning efter freden 1944.

Vi gamla Åggelbybor minns skaran, som ringlade sig upp för kyrkbacken om sommarmorgnarna och ner för backen igen om kvällarna. Vi känner till lägerplatsen, vars brunn ännu är helt synlig vid vägkanten. Efter krigsslutet 1944 hade olika föreningar möjlighet att disponera byggnaderna. Bl.a. höll Gnistan fester där och kunde t.o.m. inkvartera sina idrottsvänner från Norrtälje där. Ungdomsföreningen Bomben, som startade sin verksamhet efter kriget hyrde byggnaderna och därför kallades området vid den tiden Bomben. På lägerområdet finns inte mera något hus med öppen veranda, men staden har dock här bevarat obebyggd mark för friluftsliv och rekreation. Alldeles intill området ligger de höga bergen, där man så tydligt kan se hur inlandsisen har gjort skråmor i det grå urberget. Och det är väl historia om något. Det är inte utan att vi som upplevde lägret i vårt grannskap ännu kan höra barnens glada rop där de lekte sina sommarlekar.

Britta Holmlund 2006

Tillbaka