Tarru, hunden i mitt liv
Tarru föddes hösten 1928 någonstans i östra Baggböle. Någon har påstått att han kom från Taipales villa, där det fanns en ungefär likadan hund med liknande levnadsvanor. Tarru hade ingen fin stamtavla, många raser var inblandade i hans varma blod. Han hade en tjock och yvig päls, och kunde t.o.m. om vintern sova ute i sin hundkoja.

Till oss kom han i pappas pompparocks innerficka samma dag mamma kom hem från BB med min syster Inga-Lill. Han hade god aptit, växte upp och blev stor och stark. När jag föddes 4 år senare var han redan välkänd i Åggelby som Blombergs Tarru. Han var vänlig mot de flesta. Barnkär var han också, vi barn fick tufsa om honom precis så som vi ville.

Min pappa, Jarl Blomberg, var anställd som montör hos Åggelby elektriska Ab, som hade grundats redan 1911. Pappa installerade elledningar, bytte mätare, avläste dem, detta sistnämnda ofta på kvällarna efter ordinarie arbetstid. Då det i villorna fanns också ovänliga hundar, fick Tarru ofta följa med honom. Pappa sade: Sköt du rackan, så avläser jag mätaren”.

På dessa färder lärde Tarru känna byns flickhundar, och när deras kärlekstid var inne, kunde inga plank eller portar hindra honom för att göra besök hos dem. Hans friarresor blev snart beryktade i byn. Kunde han inte få en träff med den utvalda, hämnades han genom att bära bort allehanda saker från gårdarna. Till sin hundkoja bar han yxor, kvastar, dörrmattor, skodon m.m. När vår granne Gräsbäck saknade sina galoscher visste han dock snart var han skulle söka dem. Tarru hade tagit två höger galoscher och det gör ju inte en riktig tjuv. Att Tarru hade varit på besök gissade också pastorskan Solin, när hennes svarta klänning med medföljande bygel försvann från vädringsställningen. Familjen Solin hade en mycket söt spanieltik. En mörk höstkväll tog Tarru en matta från en gård, det blev polissak och pappa utpekades som tjuv. Mattan var ny och dyrbar, sade ägaren. En bekant till vår familj mötte Tarru den kvällen och blev vettskrämd då han såg något stort och mörkt med mattan på ryggen ute på landsvägen. Men när han bannade Tarru, blev också hunden skrämd och mattan återbördades till ägaren och befanns vara sliten och gammal. På den tiden fanns det poliskammare i Åggelby, många av poliserna tillhörde Åggelby FBK och sålunda kände de både pappa och Tarru. Pappa var mycket skamsen, då han titt och tätt måste be om ursäkt för sin hunds tilltag. Tarru måste då som straff för sina dumheter vara bunden vid sin koja tre hela dagar. Pappa grälade på honom och bad honom komma ut ur kojan med det som han hade stulit. Det gjorde också en slokörad Tarru, som förstod att han hade betett sig illa.

Tarru var snäll, men främmande katter tålde han inte riktigt. Men vi hade själva en katt, som hette Maurits och han var Tarrus bästa vän. Maurits fanns redan i huset då Tarru kom, och han ansåg tydligen att det var han som skulle uppfostra Tarru. Ibland kunde pappa retas med sin hund och sade : Puskii Tarru ! Tarru gick i fällan och rusade mot Maurits, men insåg snabbt att det var ett misstag. Han stannade, gick värdigt förbi Maurits, lyfte för säkerhets skull på benet vid närmaste buske och återvände in som om ingenting hade hänt.

Tarru var modig och stark, men under kriget var han vanvettigt rädd för ljudet av alarmsirener och för skotten då luftvärnet sköt mot ryska plan. Tillsammans sökte vi oss då ner i husets källare, där jag gjorde mitt bästa för att lugna honom.

Också en stor och stark hund blir gammal och drabbas av sjukdomar. När pappa såg att Tarru vara svårt sjuk insåg han att den trogne gårdvaren måste avlidas. Han vidtalade poliserna i Åggelby, men ingen av dem ville skjuta Tarru, han var ju deras vän. Man tillkallade då en främmande polis från centrum. Tarrus blick sade att han visste vad som skulle ske, men han följde fogligt den främmande polisen. Till oss, som sörjde Tarru skulle ingen säga - det var ju bara en hund …

Kaj Blomberg
förkortat av Britta Holmlund

Tillbaka