Telefonen kommer till Åggelby
År 1911 bildades Åggelby elektriska Ab och distributionen av ström inleddes. Men redan år 1902 hade Åggelby en telefoncentral med c.a 20 abonnenter. Helsingfors telefonförening hade då utvidgat sitt telefonnät och uppförde på Kvarnåkern 7 ett hus för telefoncentralen. 

Materialet till byggnaden transporterades från Högbergsgatan 35, där bolaget rev en träbyggnad för att ge rum åt det massiva stenhuset, som stod färdigt år 1905 och som var ritat av arkitekt Lars Sonck.
År 1905 bildade man i Åggelby ett eget telefonbolag, och man kunde då inköpa telefoncentralen och ledningarna till ett pris av 5.500 mark av Helsingforsbolaget, som dock fortfarande ägde huset vid Kvarnåkern där centralen fanns. Huset hyrdes av bolaget i Åggelby till ett belopp av 400 per år. 

Den 5 februari 1905 fick bolaget genom kamrer Wäinö Pettersson (senare Kapari) och köpman Arvid Lind tillstånd till utökade telefonlinjer från Åggelby via Gammelstaden till Helsingfors. Senare, den 13 juni 1913, godkände senaten Åggelby telefonbolags ansökan om att få använda sex dubbla ledningar, som gick från Helsingfors via Böle till Åggelby.

Åggelby telefonbolags första direktör var direktör Arvid Lind, han innehade uppdraget ända till sin död år 1924. Arvid Lind var född 1871 och var Åggelbybo sedan 1901, då han uppförde sin villa Lindebo vid Mickelsvägen. Villan inköptes senare av Oulunkylän yhteiskoulu. 
Åggelby telefonbolag höll den 10 mars 1909 en ordinarie bolagsstämma, som omtalas i Hbl. Stämman enades om att för det gångna året inte utdela någon vinst till aktionärerna. 

Man beslöt också att höja hyresavgiften för nya apparater till 25 mark per år samt att inte lämna den första kilometern ledning gratis. Vidare beslöts att från bolagets sida intet hinder mötte för centralens föreståndarinna att efter en överenskommelse med Frivilliga brandkåren vid eldsvåda alarmera dess chefskap och medlemmar. Detta med anledning av en från brandkåren anländ skrivelse. 

Författaren Tito Colliander skriver i sin bok Bevarat:”När det blev brandalarm och kyrkklockorna klämtade, ringdes det också i telefonen till alla brandmän, som hade telefon”. Den lilla kyrkklockan i tornet ovanför bönehusets ingång var en gåva av fru Joice Wickman och den skulle användas just för detta ändamål.

Det är inte många som mera minns hur de gamla väggtelefonerna såg ut. De var egentligen riktiga konstverk med sina bruna träramar. Också de damer, som förenade samtalen har gått till hävderna. Många år var änkefru Lenander telefoncentralens föreståndarinna. Hon bodde i en av husets lokaler. Fröken Gadd förenade samtalen, hon satt många år i växeln. 

I början av 1930-talet diskuterades möjligheterna att förena regionens olika centraler till en enhet. Centralerna i Helsinge och Mellungsby var villiga att förenas med Helsingforsbolaget, men bolaget i Åggelby önskade sköta sina telefonanläggningar själv. Då man sedan var villig att förhandla hade man skruvat upp försäljningspriset så, att det stötte på motstånd. Men den 16.6.1933 undertecknades dock köpebrevet och då såldes Åggelbycentralen för 150.000 mark. 

I samband med köpet förband sig Helsingfors telefonförening att automatisera centralen i Åggelby inom loppet av år 1934. För detta ändamål uppfördes en helt ny byggnad i kyrkbacken, vid Brofogdevägen 18. Byggnaden finns fortfarande kvar och innehas nu av Elisa. 

Helsingfors telefonförening sålde år 1934 villan vid Kvarnåkern 7 till Viking Ahlfors och hans familj, hans syster Martta och hans åldriga föräldrar. Familjen bodde där till år 1966. Villan revs ca 1978. 


Britta Holmlund april 2005

Tillbaka