Norra promenaden

Norra promenaden

Längd ca 3 km, 27 objekt, 9 faktarutor. I denna svenska version har i samband med översättningen men också senare gjorts faktagranskningar och uppdateringar.

Norra stadsdelspromenaden har sammanställts som ett samarbetsprojekt mellan Kottby-Sällskapet, småhusföreningen Kanta-Helsingin omakotiyhdistys och Helsingfors stadsdelsföreningars paraplyorganisation Helka rf. Projektet leddes av Pauli Saloranta, som med stöd av ett mångsidigt källmaterial och lokala sakkunniga redigerade presentationen av objekten. Den norra stadsdels­promenaden möj­liggjordes tack vare stöd från Kottby finska församling, Park Hotel, K-Super­market Mustapekka, SATO Oyj och Finska Kulturfondens nyländska regional­fond.

Stadsdelspromenader i andra stadsdelar hittar du på kotikaupunkipolut.fi.

Introduktion

I takt med industrialiseringen förberedde sig Helsingfors stad i god tid för den allt starkare befolkningstillväxten genom att köpa mark av grannkommunerna. Gumtäkts säteri inköptes ren år 1893. När bostadsbristen blev akut på 1910- talet genomfördes det särpräglade bosättningsprojekt som nuvarande Kottby baserar sig på. Sitt namn fick området, som tidigare benämnts Välitaipale, från grannhemmanets svenskspråkiga namn Kottby, som ren år 1556 omnämns i formen Kåtteby. Dess stomlägenhet finns alltjämt kvar i Åggelby nära den gamla kyrkan.

Kottbyborna var mycket aktiva i föreningar och medborgarrörelser. Kottby-Sällskapet är veterligen Finlands äldsta stadsdelsförening, grundad 1940 och alltjämt en aktiv påverkare i traktens ärenden. Också Kanta-Helsingin omakotiyhdistys är först i sitt slag i landet, grundad ren 1927. Till dess område hör förutom Kottby också Forsby, Gumtäkt och Majstad. Kottby valdes år 2002 till årets stadsdel i Finland. år 2006 gav ett sakkunnigråd Kottby hedersomnämnandet Finlands bästa bostadsområde. Av Kottbys delområden är Trä-Kottby och Himmelsberget skyddade genom stadsplan. Skyddsplaner för Olympiabyn och Nya olympiabyn (Kisakylä) samt Västra Kottby bereds som bäst. Kottby är också i fortsättningen en verklig "smilgrop i Helsingfors kind".




L I T T E R A T U R :

Leo Hursti (red.): Keidas kaupungissa. Kanta-Helsingin omakotiyhdistys
    (KHOY) 1927–1987.
Marjut Jousi (red.): Vihreä kylä – monta tarinaa. Kanta-Helsingin omakoti-
    yhdistys KHOY:s historik 1987–2007.
Otso Kantokorpi: Sankarimatkailija Helsingin raitiovaunuissa. Like
    Kustannus 2007.
Timo Keinänen, Kristiina Paatero: Martti Välikangas 1893–1973 arkkitehti.
    Abacus ajankohta 4. Finlands arkitekturmuseum 1993. Sid 16–21.
Asta Korppi: Meidän Käpylä. Tintta Kustannus 2007.
Sirkku Laine: Ensimmäisen maailmansodan aikainen maalinnoitus Helsingissä.
    Helsingfors byggnadskontors publikationer 3/1996.
Otto-Iivari Meurman: Taiteellisesti ja sosiaalisesti ensiluokkaisia pienasuntoja.
    Käpylän puutarhaesikaupungin alkuvaiheista. Arkkitehti-lehti, också i
    Käpylä-lehti 4/1980.)
Simo Paavilainen: Martti Välikangas ja 1920-luvun klassismi Käpylässä. I
    Arkkitehti-lehti.
Eija Tuomela: Käpylä, hymykuoppa Helsingin poskessa. Käpylä-seura. 1987.
Jussi Vuori: Multimedia Käpylä, 1998.




F O T O G R A F I E R :

Copyright (©) visas när du placerar kursorn på fotot.

1) Pohjolaplatsen


Pohjolaplatsen med blommande vitklöver

En stor del av gatunamnen i Kottby härstammar från Kalevala. Där är Pohjola en plats i den yttersta nordliga delen av den kända världen, där den mäktiga Louhi, härska­rinna över Pohjola, regerar. I den östersjöfinska mytologin anses också i ett bredare perspektiv att sjukdomarna, mörkret och kylan har sitt ursprung i Pohjola. Å andra sidan lade Paavo Haavikko år 1975 fram en teori enligt vilken Pohjola är Konstantinopel och Zoe, kejsarinna av bysantinska riket (978-1050), är förebild för Louhi.


Ettans ändhållplats

Pohjolaplatsen utgör ändhållplats för spår­vagns­linje 1, Helsingfors nordligaste och värl­dens tredje nordligaste spårvagnshållplats. Mera norrut fungerar numera bara spårvägarna i Trondheim och Bergen.

Banavsnittet från Hermanstad till Kottby var enspårigt när det öppnades 18.11.1925.

Den första spårvagnsturen med K-beteckning kördes av Edvard Koskio, som senare i Kä­py­lä-Lehti drog sig till minnes hur vagnen spårade ur vid Elanto i Metso­la­vä­gens korsning. Grunden under Pohjolagatan, som var byggd på kärr­mark, var då ännu mjuk. Linjen förlängdes 1928 från Hermanstad till Salutorget. Under rusningstider trafikerade spårvagnen ända till Eira. År 1953 frångick man förstadslinjernas beteckningar, och sen dess har ettans gamla Eira-Sörnäslinje kört ända till Kottby. Natturerna slopades 1964, söndagsturerna 1977 och lör­dagsturerna 2003. Sedermera har också turerna på vardagskvällar dragits in. Käpylä-Seura har försökt få turerna tillbaka och föreslagit för staden bl.a. att ettans linje skulle förlängas antingen till Kottby eller Åggelby station.

Ett övergångsställe för igelkottar över Pohjolagatan målades för några år sen av konstnären Esa Maa. Det smala övergångsstället med korrekta trafikmärken fick mycken glad uppmärksamhet - men visade sig vara litet farligt, när barnen trod­de att det var ett riktigt övergångsställe.

2) Park Hotel

Hotellet öppnades 1949 under namnet Kinohotelli. I dess stenfot på Kullervo­gatans sida fanns fram till medlet av 1960-talet biografen Kino Käpylä, som hade 402 stoppade sittplatser. Under samma tid ändrades hotellets namn till Hotelli Uusimaa.


Hotellets entré vid Pohjolagatan

Huset köptes år 1979 av lärarnas fack­or­ganisation Opettajien Ammattijärjestö OAJ. Efter att hotellet byggts ut öppnades det 1981 under namnet Park Hotel Käpylä.

Många kottbybor ogillade till en början det nya namnet. Hotellet har dock blivit en etablerad del av landskapet i Kottby och också skapat kännedom om Kottby på det riksomfattande planet tack vare den på 1990-talet populära TV-serien Hyvät herrat. I det aktualitetssatiriska programmet följde man med det politiska livet bakom kulisserna i Park-hotellets bastu där kommerserådet Paukku (Matti Tuominen) fungerade som värd i frispråkig stil. Bastun gästades av en skock beslutsfattare inom staten inklusive olika ministrar och Tyyne (Anja Pohjola) skrubbade ryggar allt medan hon karskt förde fram sina åsikter. Fortfarande vill hotellets kunder sitta i Paukkus bastu och beställa ”terpentin”. På sommaren föredrar dock många att sitta på terrassen och dricka öl eller vin:


Hotellets terrass på innergården

3) Pohjolagatan


Vyer vid Pohjolagatan

Gatan, som har kallats Helsingfors vackraste gata, börjar vid den korsning som kallas Kottbyplatsen (Käpylänaukio), där Backasgatan övergår i Tusbyvägen. Själva bulevarden är 600 meter lång och öppnar sig halvvägs i Pohjolaplatsen (Pohjo­lanaukio). Bu­levarden är en central del av Kottbys land­skap, med sina vackra hus, spår­vag­nar och gamla lindar.

När det arrangeras byfest är hela Pohjolagatan avstängd för trafik medan evenemanget pågår. Invånarna ordnar också annars lopptorg i närkvarteren:


Pohjolagatan när det är byfest

Under jultiden vandrar en stjärngosseparad (Käpylän tiernapojat) längs Poh­jolagatan från daghemmet Pellavas gård till Pohjolaplatsen.

Se Kottbys stjärngossar på myspace och på youtube.

FAKTARUTA: Grundandet av Kottby

Kottby grundas

I och med industrialiseringen i början av 1900-talet blev boendet för arbe­tarbefolkningen i Helsingfors allt erbarmligare. För att lösa problemet be­slutade Helsingfors stadsfullmäktige 1917 att man på det forna säteriets marker som staden ägde i norra delen av Gumtäkt skulle bygga ”fyr- eller femvånings stenhus med fasader i tegel och utan några som helst arki­tek­toniska utsmyckningar”. Inbördeskriget kom dock i vägen för genom­fö­randet av beslutet.

Efter det, år 1919, utsågs socialnämndens nya sekreterare, arkitekt Akseli Toivonen till styrelsen för Aktiebolaget Helsingfors Folkbostäder. Han hade bekantat sig med den italienska klassicismen och den svenska industriella småhusproduktionen samt den engelska trädgårdsstadsideologin och ville tillämpa dessa idéer i Kottby.

Toivonen förde skickligt ärendet vidare och stadsfulläktige fattade 6.4.1920 beslut om att trädgårdsstaden skulle byggas och samtidigt att sex kvarter skulle arrenderas åt Folkbostäderna för en kvadratmetershyra om en penni. Utarbetandet av detaljplanen uppdrogs åt Birger Brunila, byggnaderna ritades av Martti Välikangas. Akseli Toivonen skötte i egenskap av orga­ni­satör finansieringen och genomförandet av hela projektet, och hans infly­tande kommer till synes i allt, från områdets totala framtoning till byggnad­stekniska lösningar och den enhetliga grönområdesplaneringen. Stadens trädgårdskonsulent Elisabeth Koch utarbetade de detaljerade planerna för går­darna.

På idrottsplanen, som fått sitt namn efter Toivonen, sågades stora mängder virke som sattes ihop till element, av vilka fyra man kunde slå upp vatten­taket till ett tvåfamiljshus på två veckor. De första invånarna flyttade till sina hem i november 1920. Vattenposterna byggdes på husens gårdar, en all­män bastu och Elantos butik öppnades. Spårvagnstrafiken till Helsingfors inleddes genast, och folkskolan startade följande höst.

4) Trä-Kottby


Oktoberkväll i Trä-Kottby


Granne till 'miljonärskvarteret'

I trädgårdsstaden Kottby byggdes 165 bostadshus åren 1920-25. Bostäderna utgjordes såväl av andelslag som av ägar- och hyresbostäder. Hela området planerades av arkitekt Martti Välikangas, som när arbetet inleddes var bara 26 år gammal. Han fick influenser särskilt från sin resa till Italien 1921, där han blev speciellt förtjust i staden Gubbio i Umbrien.

Byggnadsstilen i Trä-Kottby är enkel nyklassicism, som av de samtida kritikerna ansågs vara ful med sina lådformade hus. De av element hopsatta husen får dock sin personliga prägel av pelare, portar, farstukvistar samt olika fyndiga, av bräden utsågade dekorationer. Byggnadernas färgsättning planerades av konst­nären Bruno Tuukkanen.

Välikangas fick fritt placera byggnaderna på tomterna. Mellan byggnaderna ska­pade han små öppna platser, för han ansåg det vara fel att ett centralt torg sak­nades i detaljplanen för Kottby. Husen binds ställvis ihop till kvarter av ett plank, som påminner om den traditionella finländska trähusstaden.

På den öppna platsen vid Pellervovägen fanns en butik (i det röda huset på bil­den till höger), där också läroverket in­rymdes innan den finska skolan Käpylän Yh­teis­koulu (Kottby finska samskola) fick sin byggnad på Lyckovägen.

I Helsingfors stadsmuseum finns en del av Trä-Kottby som miniatyrmodell. Vid Pohjolagatan finns också en museibostad som ägs av staden, men som dock numera är i privat användning.

Om 1920-talets klassicism.

FAKTARUTA: Räddandet av Trä-Kottby

Trä-Kottby räddas

Trots att Trä-Kottby nu anses vara Martti Välikangas huvudsakliga verk och det bästa exemplet på den finländska klassicismen värdesatte han inte själv sitt ungdomsarbete. När man i 1960-talets rivningsiver ville göra sig av med trähusen som avsetts vara tillfälliga och hade blivit förfallna, var Väli­kangas beredd att planera ett nytt bostadsområde i stället för det gamla. Med stöd av en del av områdets invånare insåg dock museimyndigheterna och professorn i stadsplanslära Otto-Iivari Meurman Trä-Kottbys värde och började kämpa för dess bevarande. Allt såg ren ut att vara förlorat, de officiella vägarna hade gåtts igenom och besvärstiderna hade gått ut, när vinden vände i stadsstyrelsen 1969, bl.a. tack vare envetna insatser av Käpylä-Seuras ordförande Jorma Korvenheimo, och trädgårdsstaden räd­dades till slut genom stadsfullmäktiges beslut 23.6.1971.

Trä-Kottbys nya liv vidtog 1971-78 med de stora saneringarna av byggna­derna i aktiebolaget Folkbostäder, där bl.a. de sista utedassen avlägsnades och plastmattor apterades inomhus. Åren 2007-16 pågår ren den andra reparationsomgången. Numera tillämpas till stor del de ursprungliga lös­ningarna: bl.a. den naturliga ventilationen, gårdsbastun och trägolven återställs och samtidigt förbättras ljudisoleringen.

YLEs programsnutt om Kottby (på finska).

5) Berghuset

Ruinerna av Berghuset eller vad som eventuellt återstår av dem kan man stöta på om man tar sig till bergstomten från hörnet av Nyyrikkivägen och Metsolaga­tan. Men vi går tillbaka i tiden.


Bergshuset innan det brann

Kottby frivilliga brandkår grundades i februari 1921 med tanke på risken för eldsvåda i trästadsdelen. Ett hus åt FBK ritades 1922 av Martti Välikangas. Den planerade stora festsalen i byggnaden förverkligades dock inte. Förutom den höga del som innehöll en scen byggdes i huset också ett redskapsskjul och ett orkesterdike samt ett slangtorn som sträckte sig genom alla våningar och i vars översta del byggdes en liten balkong för övningshopp.

FBK:s verksamhet var också i övrigt mycket aktiv. Till dess kvällstillställningar kom folk från alla håll i Helsingfors. På berget byggdes en dansbana och i träden hängde färggranna papperslyktor. Också under förbudstiden verkade ett 'café' i huset. Föreningshuset utgjorde ett centrum för organisationsverksamheten i Kottby. Bl.a. skolan, kyrkan, skyddskåren, barnträdgården och teatern har ver­kat i huset, som också använts för den krigstida luftbevakningens spaning.

Efter krigen mattades FBK:s verksamhet av och organisationsverksamheten i huset fortsattes av Demokratiska Förbundet för Finlands folk (DFFF) fram till 1970-talet. Byggnaden, som sedermera i huvudsak var tom räddades från sitt förfall 1986 av punkarnas ungdomsförening Vox Populi och på nytt 1989 av Käpylä-Seura. I strid mot det rivningsbeslut som fattades av Helsingfors fastig­hetsnämnd understödde stadsmuséet kottbybornas krav på att huset skulle skyddas, och också huvudstadsregionens underground-ungdomskul­tur­förening PUNK gav kravet sitt stöd. Tillräcklig finansiering för iståndsättningen kunde dock inte hittas. För huset planerades i flera skeden olika användningsändamål.

På senhösten 2012 börja­de huset dock brinna eller antändes, ren för andra gången (första gången i oktober 2010). På grund av risken för att byggna­den skulle störta sam­man måste släckningsar­be­tena dock begränsas. Efter branden återstod endast en ruin av huset. Numera inte ens det.

6) Ämbetsmannahusen

Kottbys första våningshus av sten, i slutändan av Sampsavägen, blev färdigt år 1921, planerat av A. Willberg. Invånare i huset var järnvägens tjänstemän, åt vil­ka ytterligare två hus byggdes vid Sampsavägen. Nuförtiden är de vanliga bo­stads­aktie­bolag.

I det äldsta husets stenfot startade Alli Huuskonen i början av 1930-talet bio­grafen Rio. Dess sal inrymde 125 sittplatser på träbänkar. ”Gumman Huusko­nen” var en stark personlighet, som under tiotals år energiskt skötte biografen, bl.a. med upprätthållande av gammaldags uppförandenormer. Rio klarade kon­kurrensen med Kino Käpylä, men televisionen klarade biografen ändå inte av. När Alli Huuskonen dessutom allt oftare valde att visa sina egna gamla favo­rit­filmer fick hon ibland ensam titta på dem på biografen. Bio Rio stängde slutligt sina dörrar 1972 och i lokalen inkvarterades en cykelkällare.


De sk. ämbetsmannahusen längs Sampsavägen

Till Rios forna loka­li­te­ter flyttade 1986 tea­tern Ilves-teatteri med ursprung i tea­ter­klubben vid den tavastländska stu­den­tnationen Hä­mä­läis-Osa­kunta vid Helsingfors univer­si­tet. I klubben, se­na­re föreningen, finns ett trettiotal amatörer som ambitiöst sätter upp aktuella pjäser och experimentell tea­ter, utan press på eko­no­miskt resul­tat­an­svar.

7) Yrkesinstitutets kommunikationstekniska linjer

Yrkesläroanstalten i Kottby Käpylän ammattioppilaitos inledde sin verksamhet år 1919 p&aring Högbergsgatan under namnet ”Helsingin kunnallinen yhdenpäivän­koulu latojia ja painajia varten” (Helsingfors kommunala endagsskola för sättare och tryckare). På den tiden gick man i den treåriga skolan en dag i veckan och arbetade fem dagar.


Yrkesinstitutets kommunikationstekniska linjer vid Kullervogatan

År 1968 flyt­tade boktryc­karskolan till ett nytt skol­hus i Kottby, vid Kullervo­gatan 11. Huset är den massivaste byggnaden i Kottby med en volym på 55 400 m3 och bl.a. två innergårdar. Kolossen planerades av Ossi Leppä­mäki från hus­bygg­nads­av­delningen vid Hel­singfors stads byggnadskontor, med arkitekt H. Suvanto och teknolog K. Raitio som medhjälpare. I huset som fick namnet special­yr­kes­skolan ver­kade också Helsingfors laboratorie­skola samt en elteknisk linje, som utbildade instrument- och kontors­maskinmontörer samt elritare.

Specialyrkesskolan sammanslogs administrativt år 1999 med yrkesskolorna i Haga och Vallgård till Helsingin tekniikan alan oppilaitos Heltech (Helsingfors tekniska läroanstalt), som sen år 2013 är en del av det finska yrkesinstitutet Stadin ammatti­opisto. Med sina 3000 elever är Stadin ammattiopisto Finlands största yrkesläro­anstalt på andra stadiet. På Kul­ler­vogatan verkar linjen för media- och tryckt kommunikation. På Lyckovägen verkar linjen för laboratorieteknik.

Dessutom har vuxenutbildningsinstitutet Stadin Aikuisopisto verksamhet i byggnaden.

På tomtens västra och norra hörn planlades år 2009 bostadshus med 3-6 våningar, sammanlagt 14 850 m2. Husen stod inflyttningsfärdiga 2014, på adresserna Osmovägen 43, 45 och 47:


Osmovägen 43

8) Bergskärningen


Bergskärningen vid Osmovägen 43

I bergskärningen kan man se migmatit som bildats av ljus granit och mörk glimmergnejs. Graniten har uppstått genom kristallisation av magma, medan glimmergnejsen har bildats av det forna havsbottnets lerblandade sediment. Graniten har blandats med gnejsen vid bergskedjans veckning på flera kilo­meters djup, under starkt tryck och vid en temperatur av ca 750° C. I den mörka glimmergnejsen kan man se små rödskiftande granatmineral­an­hop­ningar som uppstått i samma sammanhang.

Geologiska forskningscentralens stenguide

9) 'Mellanetappen'

Västra delen av Åggelby, känd som Välitaipale (mellanetappen), fick sin egen järnvägshållplats år 1910. Tåget var också i början av 1920-talet de första kottbybornas bästa förbindelse till centrum. På nuvarande Backasgatan fanns nämligen fram till år 1922 bara en usel gångstig till Vallgård.

Gamla kottbybor minns särskilt de två ankdammarna som förr fanns bredvid järnvägsstationen. Där simmade både ankor och rudor, och barn seglade om­kring på hemgjorda flottar. Vid den större dammen fanns en vacker sand­strand, där det var populärt att simma. På vintern utnyttjades dammarna som skrid­sko­bana innan Akseli Toivonens sportplan isbelagdes. Dammarna försvann senast 1967 när Tusbyleden byggdes. Den gamla stationen har rivits, i stället fick man år 1991 nya närtrafikperronger med trappkonstruktioner. Sedermera har ett modernt huvudkontorscentrum vuxit upp kring Kottby station.

Ingenjörsbyrån YIT har sina rötter i den verksamhet som svenska Allmänna Ingeniörsbyrån 1912 startade i Finland och som sedermera blev Yleinen Insi­nöö­ritoimisto. År 1926 köptes företaget av Ragnar Kreuger, som ut­veck­lade innovativa lösningar som att använda rör av trä för industrins vattenförsörjning. Företaget, som ren i ett tidigt skede gav sig ut i världen, har efter 1970-talets äventyr i Mellanöstern och Afrika koncentraret sig till Östersjöområdet. År 1987 fusionerades Yleinen Insinööritoimisto med byggföretaget Perusyhtymä och fick namnet YIT. Nu har bolaget drygt 26 000 anställda i 14 länder.


YITs huvudkontor bakom nedgången till Kottby station

Det ståtliga hu­vudkontoret på Åggelbysidan av järn­vägen blev färdigt 1992, pla­nerat av ar­ki­tekt­byrå Ruokosuo. Tillbyggnaden pla­nerades av arki­tekt­byrå Sarc och blev klar 2008; den har en särpräglad ytan av metallväv. I den finns Kottby Alko samt Musta­pekka, utsedd till Fin­lands bästa mat­varu­affär 2010.

Byggfirman Sato inledde sin verksamhet under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget, år 1940, när Asunto Oy Sato No:1 (Bostads AB Sato Nr 1) blev färdigt vid Backasgatan, invid Trä-Kottby. Från början av 1960-talet deltog Sato i ett omfattande områdesbyggande, där den mest namnkunniga insatsen gjordes tillsammans med byggfirman Haka, nämligen det skyddade Rönnbacka. Sato bedrev bostadssparsamarbete med alla bankgrupper och blev ren på 1970 talet Finlands största bostadsbyggherre. Under sin historia har bo­laget pro­du­ce­rat över 220 000 bostäder, vilket motsvarar ca 10 % av Finlands hela bostads­bestånd. Nuförtiden är Sato Finlands ledande producent av och ägare till hyres­bostäder. Företagets huvudkontor på Panuvägen 4, färdigt 2006, består av två delar för­enade av en glasfoajé och har planerats av arkitektbyrå Stefan Ahl­man.

I grannhuset finns Finnish Consulting Group, ett branschövergripande kon­sultbolag som be­driver nära samarbete med Kommunförbundet. Bolaget grun­dades 2005 genom att de centrala företagen på området sammanfördes un­der ett gemensamt tak. Serviceutbudet sträcker sig från expertservice på bygg­om­rådet till personal­ut­veckling. FCG deltog i igångsättandet av den berömda kom­mun- och service­struk­turreformen och har genomfört ett flertal kommun­sam­man­slagnings­kon­sul­tationer. Bolaget som genomgår en fartfylld internationa­li­se­ring levererar kon­sul­tationsservice för företagsledning enligt statens ramavtal. Företagets massiva kubformade hus blev färdigt 2007, planerat av arkitektbyrå Tuomo Siitonen.

På andra sidan Tusbyleden färdigställdes 2008 Business Park Duetto som byggdes av YIT. YIT byggde likaså det kontorskomplex där Fingrid har sitt huvudkontor och som stod färdigt 2013. I och med dessa projekt har området kring Kottby station med över 100 000 m2 kontorsyta ett av de största kon­torsområdena i huvudstadsregionen.

Kottby station     och     dess historia (på finska)

10) Himmelsberget

Himmelsbergets höjd uppgår till 57,2 m över havsytan och berget be­traktades därför som Helsingfors högsta landmärke under åren 1906-46. I sam­band med de inkorporeringar som gjorts efter det har allt högre platser tillförts staden. Som ortnamn har Himmelsberget varit känt redan länge; på Helsingfors lands­kommuns tid omnämns på 1700-talet Himlaberget, även Högberget.

Ryssarna började 1914 bygga försvarsställningar på Himmelsbergets norr­slutt­ning, de hör till de land- och sjöfästningar som omger hela Helsingfors. I skogen kan man fortfarande hitta vallar av sten och jord samt skyttegropar. På området mellan en ca 1 meter hög vall och järnvägen hade alla träden fällts. På norra si­dan av bergets topp finns alltjämt en ca 30 meter lång skyttegrav kvar. Platsen för artilleribatteriet har på sin tid hamnat under byggnadsarbetena för Kottby finska samskola.

Efter att Kottby grundats hittade man snabbt till Himmelsberget (Taivari på po­pulärspråk). År 1927 byggdes på bergets topp ett enkelt barackcafé, som pla­nerades av blivande professorn Hilding Ekelund. Caféet hölls av fröken Berg­roth och det var ett populärt utflyktsmål särskilt för promenerande och famil­jer. Kott­by skyddskår ordnade kvällsfester och midsommartillställningar på berget. Skydds­kåren byggde också, främst som talkoarbete, en hoppbacke ('hyddan') på berget, tornet torde ha varit ca 15 meter högt. Hoppbacken hade två ut­hopps­nivåer och de bästa hopparna flög upp till 60 meter ! Fröken Berg­roth donerade en pokal som vandringspris för tävlingarna. Det blev dock bara en enda tävling, för de följande vintrarna var snöfattiga och på våren 1930 fällde en hård storm den nyss tjärade och iståndsatta konstruktionen. Ännu på 1970- talet isbelagdes en över 100 meter lång ränna till rutschbana. Vinterns största evenemang är numera Himmelsbergets fastlag som ordnas av Lions Club Hel­singfors / Kottby. Himmelsbergets fastlag har arrangerats allt sen år 1958 och är Finlands äldsta kontinuerligt ordnade Lionsevenemang.


Luftvärnspjäs på Himmelsberget

Under fortsättningskriget fungerade på Himmelsberget luftvärnsbatteriet ”Tai­vas” bestående av fyra Boforskanoner och 100 man. En av kanonerna finns kvar som museiföremål på bergets topp. Också kanonernas eldställningar och annan utrustning kan ses.

Under de stora öppningarna på norra sluttningen finns ett stort valv, som används som sandsilo för stadens byggverk. Området på ber­gets topp iståndsattes som park för de olympiska spelen. Flagghissningen på själv­ständighetsdagen sköts traditionellt av Käpylä-Seura, Lions Club och för­sam­lingen. Det forna ammunitionsförrådet är numera stängt, men under Lionsklubbens fastlags­eve­ne­mang visas filmer i grottan.

På somrarna tränar bergsklättrare kring planen på sydsluttningen.


På väg uppåt

FAKTARUTA: Himmelsbergets skeden

Himmelsberget skapas

Himmelsbergets bergmaterial härstammar från den svekofenniska bergs­ked­jeveckningen för 1800-1900 miljoner år sen. Bergen, vilka som bäst hade en höjd av några kilometer, har under tidernas förlopp försvunnit genom att de vittrat sönder och nötts ner under ett flertal glacialtider. Den sista av dessa varade ca 100 000 år. Spåren av de av isen åstadkomna fårorna syns runt­om i landet där berget är i dagen. Jordskorpan är ännu nertryckt som följd av det tre kilometer tjocka istäcket och höjer sig därför alltjämt, i den här trak­ten med ca 2 mm per år. Också havsytans höjd har varierat i takt med in­lands­isens smältning. Himmelsbergets topp dök upp som en kobbe i det salta Yoldiahavets skärgård för ca 11 000 år sen. Tusen år senare slipade sötvattenssjön Ancylussjöns vågor fram en fortfarande skönjbar fornstrand i den lilla holmens norrsluttning, på en nuvarande höjd av 45 meter över havet. En annan likartad uppstod genom det salta Litorinahavets krafter på 32 meters höjd över havet för ca 8000 år sen. Förbindelsen till fastlandet blottlades för ca 5000 år sen, i riktning från nuvarande Krämertsskog.

Om istiden                 Om landhöjningen                 Om Östersjön

FAKTARUTA: Helsingfors land- och sjöfästningar

Himmelsberget befästs

Efter att Ryssland förlorat hela sin Östersjöflotta 1905 i rysk-japanska kri­get blev huvudstaden St Petersburg utan skydd från havssidan. När kej­sar Ni­ko­lai II utrustade den nya flottan beslutade han att som skydd för staden uppföra ett stort befästningssystem ända ut till Åland och Dagö. Åtgärderna inleddes dock först efter att världskriget brutit ut i Europa, då det tyska ho­tet ökat och USA beviljat ett stort lån för byggandet.

Syftet med Helsingfors land- och sjöfästningar var nu att skydda Viborgs fästning och Kronbergsfjärdens örlogshamn från anfall landvägen. Vallgravar grävdes åren 1914-17. Anläggningarna bildar en sammanhängande linje från Nordsjö till Westend. För förflyttning av trupper och tungt artilleri byggdes kanonvägarna så omsorgsfullt att de på många ställen fortfarande finns kvar i användbart skick.

I befästningsarbetena deltog ett stort antal invånare från huvudstads­re­gio­nen samt livegna och krigsfångar som ryssarna hämtat med sig från Fjärran Östern: mongoler, tatarer, kirgiser m.m., som allmänt kallades ”kineser”. Dessa bodde i jordkulor och var ur ortsbornas synvinkel också annars syn­nerligen exotiska bl.a. i fråga om sina mat- och andra vanor. Kejsar Niko­laj II granskade själv arbetets framskridande vid sitt besök 1915.

Vid landfästningen kämpades enda gången 11-13.4.1918 under inbördes­kriget i Finland, när tyskarna som landstigit i Hangö ryckte fram i riktning från Alberga mot Helsingfors som behärskades av de röda.

Anläggningarna är skyddade i lagen om fornminnen.

Sveaborgs fästning                       Museiverket om fästningarna

FAKTARUTA: Bombningarna av Helsingfors

Helsingfors bombas

I februari 1944 anföll Sovjetunionens långdistansbombflyg Helsingfors i rikt­ning från Leningrad under tre nätter med tio dagars mellanrum, med i me­del­tal 700 plan. Under anfallen fälldes 16 500 bomber, varav 7000 brand­bom­ber, med en sammanlagd vikt av 2600 ton. Dessa skulle ha räckt till för att totalförstöra det dåvarande stadsområdet ända till bortre Tölö och Sör­näs, varvid tiotals tusen civila skulle ha dött. Fiendens avsikt var sålunda att bryta folkets stridsvilja och få Finland att kapitulera utan markanfall.

Huvudstaden hade fått vara i relativ fred för luftbombningarna medan fort­sättningskriget drog ut på tiden. Trots det hade Luft­värns­regemente 1 övat flitigt. Dess kommendör, överstelöjtnant Pekka Jokipaltio hade övertygat också sin överordnade om saken och till sitt förfogande fått materiel som i förhållande till stadens storlek var den största i Europa: 76 tunga och 20 lätta lv-kanoner samt moderna tyska radaranläggningar och dessutom 36 stora strålkastare. Ledningscentralen var placerad under Eira brandstation. I första hand ville man förhindra tillträdet till målet genom att skjuta stora spärrar framför fienden och först i andra hand genom att skjuta ner enskilda flygplan. Dessutom tändes den sista bombningsnatten stora eldar runtom ett luftvärnsbatteri i Nordsjö i syfte att vilseleda angriparna. Under de två sista nätterna hade man som stöd också 12 tyska nattjaktsflygavdelningar, vilkas betydelse framför allt var psykologisk.

Största delen av de sovjetiska piloterna fruktade den koncentrerade spärr­elden som ytterligare förstärktes med hjälp av klara ljus­granater. Uppskatt­ningsvis 95 % vände bort och fällde sin bomblast på annat ställe än avsett, exempelvis i havet. Sammanlagt ca 100 plan tog sig dock igenom. Av dem sköts 20 ner och 10 återvände aldrig. I bombningarna omkom 146 personer och sårades 356, största delen i det första anfallet. Endast 109 hus total­förstördes. I luftvärnskretsar betraktas den här avvärjningssegern som Hel­sing­fors mirakulösa räddning.

Storbombningarna                 Luftvärnet                 Flygvapnet

11) Yrkesintitutets laboratorietekniska linje

Den nordligaste delen av Kottby finska samskolas byggnad blev färdig 1942, planerare Uno Moberg, en tilläggsflygel 1958. Skolhuset sanerades och fick en ännu större tillbyggnad 1992-93, planerare Tarmo Peltonen. Ny använ­dare var Helsingfors stads läroanstalt på laboratorieområdet. Läro­an­stal­ten grundades 1960 i Berghäll och arbetade länge i Kottby specialyrkesskolas lo­ka­liteter. Labo­ra­torieskolan delades i två delar 1998. Undervisningen på insti­tut­nivå anslöts till Helsingfors nya yrkeshögskola, den yrkesinriktade under­visningen för sin del till Helsingfors läroanstalt på det tekniska området Heltech.


Laboratorielinjens entré vid Lyckovägen

Enheten på Lycko­vägen 18 hör numera till huvud­stads­regio­nens yr­kes­högskola Metro­polia, som med sina 14 000 stude­rande är Fin­lands största.

Dessutom ordnar Heltech som hy­res­gäst yrkes­in­riktad utbild­ning i huset.

På husets inre gård finns Matti Peltokangas skulptur Bergsol från 1994 som ristats in i ur­ber­get. Verkets form hän­vi­sar till de tidiga instrumenten för mät­ning av tiden. Regnvattnet som samlas och avdunstar i räfflorna bildar en tem­po­rär spegelvärld, medan urberget som anvvänts som material för sin del är en symbol för varaktigheten.

Vid tomtens södra kant finns ett fredat bestånd av 7 jätteaspar. Jätteaspens löv är två gånger större än den vanliga aspens och rot­skotten breder sig seglivat ut i omgivningen. Träden är upptagna i träd­be­stån­det som handhas av Stiftelsen för rasförädling av skogsträd.

Om examina vid Metropolia (på finska)

FAKTARUTA: Kottby finska samskola

Finska samskolan byggs


Kottby finska samskola

När antalet barn i Kottby ökade fick stadsdelen 1938 ett eget läroverk som fort­sättning på folkskolan. Anta­let elever var till en bör­jan 56, efter fyra år ren 356. Lokaler hyrdes som bäst på tre olika adresser. Att bygga ett eget skolhus blev nöd­vän­digt.

Trots de svåra för­hål­lan­dena under krigstiden lyckades pro­jektet och Kott­by finska samskola togs i bruk 31.10. 1943.

Genast följande år måste skolan evakueras till Lauttakylä, för utrymmena måste användas för militärens inkvarteringsbehov. Den första student­di­missionen hölls därför i Kottby kyrkas församlingssal i oktober 1944. Stu­denterna var tre till antalet, bland dem Päiviö Suomela, som senare blev skolans fjärde och sista rektor.

Efter kriget fortsatte antalet elever alltjämt att öka. På hösten 1958 hade samskolan ren 718 elever, indelade i morgon- och kvällsturer. Klasser med fler än 40 elever var snarare regel än undantag. Utvidgningsdelen invigdes 1959.

Samskolans kulturverksamhet var livlig och högklassig. I olika slag av kul­turtävlingar vann skolan alltid över samskolorna i Månsas och Åggelby. Elevernas mödrar grundade 1948 kvinnokommittén Naistoimikunta Somis­tuskerho (dekoratörsklubben). Kommittén samlade in betydande penning­summor genom att arrangera basarer, teaterexkursioner och fester och donerade de influtna medlen till upprätthållandet av en mångsidig klubb­verk­samhet för eleverna. Kommittén skaffade också läromedel och olika slag av donationer till skolan, finansierade kurser i uppförande för eleverna samt, i enlighet med sitt namn, inredde lärarrummet och klasserna.

För kottbyborna var det viktigt att ha ett eget läroverk, kontakterna mellan hemmen och skolan var täta. Skolans lokaliteter användes av många grup­per och föreningar, och skolan blev därför ett mångsidigt kultur- och fritids­center för området.

I och med övergången till grundskolan minskade privatskolornas ekonomiska förutsättningar och 1977 överläts samskolan till staden, som slutligt inför­li­vade den med Hykkylä 1987. Samskolans forna elever håller alltjämt kon­takt under namnet Käpylän friidut ja kundit (Kottby tjejer och killar).

12) Villaområdet vid Himmelsberget

År 1925 godkände stadsfullmäktige förslaget om ”anordnande av ett villaområde i Kottby trädgårdsförstad vid Himmelsberget” och fastställde arrendet för tom­ter­na fram till år 1985. Huvudsakligen under 1930-talet byggdes vid Himmels­ber­get det dåvarande Helsingfors nordligaste bosättning. De typiska invånarna var unga utbildade barnfamiljer med medelklassbakgrund. Bland dem fanns många lärare och byggmästare samt unga tjänstemän och företagare, av vilka ett flertal under de kommande åren nådde viktiga positioner.

Invånarna lät själva göra ritningarna till sina hus, och husen blev därför indivi­du­ella. Sista handen vid planerna lades av arkitekt Elias Paalanen som arbetat för staden. Det allmänna intrycket var harmoniskt, även om också ett typiskt fun­kis­hus och en nationalromantisk stockvilla uppfördes på området. Byggnaderna är av trä, med sadeltak, och många av dem är rappade.

Till de bergiga gårdarna fördes hundratals lass med fylljord. Trädgårdsplanerna gjordes på Kottbyvis av Elisabeth Koch. Planerna iakttogs inte helt och hållet, men i väsentliga delar förverkligas Kochs tanke om att gårdarnas trädbestånd skulle ansluta sig till gatans och till de allmänna parkområdena.


Lyckoparken

Den centrala Lyckoparken var ursprungligen sumpmark. Den iståndsattes 1948. Träd­be­stån­det är mång­sidigt, med rari­te­ter som järn­vägs­äppelträd (häng­apel, prydnads­apel) och det öm­tåliga för 100 mil­joner år sen un­der krita-perioden utvecklade kine­sis­ka tempel­trä­det.

13) Musikinstitutet

På initiativ av Käpylä-Seura grundades Kottby musikinstitut år 1957. 114 elever anmälde sig genast. I början gavs undervisning i pianospel, violin, cello, gitarr och harmonium, ensemblespel samt körsång. Till en början fick musik­ins­titutet inte bidrag från staden eller staten, och terminsavgifterna var därför så höga att alla som var intresserade inte hade möjlighet att komma med. Trots det hade institutet på 1960-talet över 400 elever, och det växte till det femte största på sitt område i Finland. Undervisning ordnades också för de längst komna, och institutet kallades därför ”Kottby högskola”. Rektor var 1965-66 tonsättaren Einojuhani Rautavaara, som förgäves försökte få kommunen att överta institutet. Musiklekskolan inledde sin verksamhet 1967.

En betydande förändring var att institutet från och med 1980 fick statsunder­stöd. Fler lärare kunde avlönas och riksomfattande undervisningsplaner togs i bruk. Man drömde om att få använda samskolans hus för institutet, men det lyckades inte.


Musikinstitutet vid Himmelsbergsvägen

Först 1993 var det slut på det kringflackande livet, när musikins­titutet fick lokaliteter i det forna bageriet Liukon leipomo, som under tiotals år ver­kat på Himmels­bergs­vägen 3. Endast en konsertsal saknas alltjämt. Från och med början av 2010-talet gick Kansan­musiikki­opisto som verkade i Karelen­huset samman med Kott­by musikinstitut, där en avdelning för folkmusik inrättades.

FAKTARUTA: Himmelsbergets 'köpcentrum'

Himmelsberget får ett köpcentrum

Bageriet Liukun leipomo som flyttat in från Viborg var en populär inköps­plats för specialprodukter inte bara för kottbyborna. Där fick man bl.a. läckra vattenkringlor, av pepparkaksdeg bakade och med sockerglasyr dekorerade negeransikten samt vaniljkrämskransar som smälte i munnen. Där kunde skolbarnen beroende på fickpengens storlek köpa en fjärdedel eller hälften av godsaken eller t.o.m. en hel kringla. På den tiden fanns ingen skol­be­spis­ning.

I ändan av musikinstitutets byggnad fanns Öhmans bok- och pappershandel samt Ebba Nurmis tygbutik där man också sålde ljusröda 'byxor per bunt', och senare Kinnunens diversehandel som var populär bland skoleleverna, samt Turunens frisersalong. På andra sidan gatan fanns Viinikkas kolonial­varuaffär, en kött- och fiskbutik samt senare en skomakare.

På Himmelsbergsvägen 1 fanns HOK:s mjölkbutik, en kolonialvaruaffär och en köttbutik. Bredvid fanns också kafé Bella, som visserligen kallades 'syl­tan' (på finska ”räkälä). Därifrån hämtade man ofta på söndagarna glass, som noggrant packats in i kolsyresnö, det var innan man hade frysbox hem­ma. Till Bellas lokal flyttade senare posten från ett närbeläget egna­hems­hus. Efter HOK fungerade i huset ännu Pakastetalo och Valintatalo. Nuförtiden disponeras alla dessa lokaler av TI-tarvike som säljer bilreserv­delar.


Himmelsbergets före detta 'köpcentrum' längs Himmelsbergsvägen från rondellen mot Lyckoparken

Mittemot, i hörnet av Pohjolagatan i det år 1933 byggda huset fanns i nedre våningen den allmänna bastun Pohjolan sauna. I början av Åggelbyvägen fanns en bank och mittemot den i det röda tegelhuset Elantos naturmedels­affär samt en mjölkbutik, en diversehandel och en köttbutik. Nu finns där en skönhetssalong och i grannskapet på Kommunalhemsvägen Lindströms tvättinrättning.

14) Forsby


Café vid Åggelbyvägen

Kottbyvägens östra sida hör till Forsby stadsdel och den gamla byn Forsby. Byn som fått sitt namn från Gammel­stadsforsen i Vanda å nämns i beva­ra­de doku­ment ren år 1351. På dess marker grundades Helsingfors stad år 1550.

Uppmuntrad av Kottbys exempel avstyckade staden 1935 småhus­tomter i Fors­by, för vilka arrendetiden fastställdes till 50 år. Arrendena har sedermera för­längts till år 2020. Gatunamnen är uppkallade efter kommuner i Östra Nyland och Kymmenedalen.

Småhusinvånarna föreställer sig gärna att deras område är en del av Kottby och inte Forsby, kanske på grund av höghusområdet som byggts på berget. På dess plats fanns tidigare en barackby för evakuerade från Karelen.

15) De 'utrikespolitiska' villorna


Villor vid Pohjolagatan

Himmelsbergets äldsta egnahemshus är en byggnad som bär sitt namn efter bergsrådet C. G. Herlitz, verkställande direktör för Arabia porslinsfabrik. Bygg­naden vid Pohjolagatan 46 är den ena halvan av en större byggnad som år 1926 flyttades dit från Terijoki. När det forna moderlandet Rysslands gräns stängdes 1917 övergavs de petersburgska högrestånds­per­so­nernas villor på Karelska nä­set och många hundra villor flyttades till andra ställen i Finland.

På Pohjolagatan 50 bodde tandläkaren Taimi Wolf, vars make var tysk. I enlighet med fredsvillkoren efter fortsättningskriget överlämnades deras hus sålunda till Sovjetunionen utan ersättning som s.k. tyskt tillgodohavande.

16) Helenahemmet

Stiftelsen Blomsterfonden grun­dades i föreningsform 1925 i syfte att bygga och upprätthålla bostä­der för Helsingfors svens­ksprå­kiga åldringar.

Det första huset, Hemgården på Pohjolagatan 42, blev färdigt år 1936. I huset finns 28 service­bo­städer för självständigt boende. Helenahemmet, uppfört i funkisstil, blev färdigt 1940 och bredvid detta dessutom Bergahemmet 1952.

Blomsterfondens servicehus till­handahåller full service. Rummen är möblerade med invånarnas egna möbler och invånarna sköter sina dagliga rutiner på egen hand. I Bergahemmet finns dessutom ett grupphem för 13 demenspatienter.

Alla byggnader har totalrenoverats 1989-99.


Helenahemmet vid Pohjolagatan

17) Otto-Iivari Meurmans park


Det nya 'Minnenas träd' (Pinus cembra)

Före detta Pohjolaparken. Professorn i stads­pla­nering Otto-Iivari Meurman hör­de till Kottbys grundare och räddare. År 1990, då Käpylä-Seura fyllde 50 år och 70 år hade förflutit sen Kottby grundades, ordnades i Karelenhuset en fest där man till den 100-åriga Meurman överlämnade Hel­singfors stadsdelsföreningars Pro Helsing­fors-förtjänsttecken i guld. Samma år 4.11 planterade Käpylä-Seura en tall (Pinus silvestris) i parken till minne av dem som planerat och byggt upp Kottby.

Parken totalrenoverades i 1950-talsanda år 2004. I samband med förnyelsen kapade byggnadsverket av misstag Minnenas Träd, men planterade på begäran av Käpylä-Seu­ra i stället ett nytt träd, visserligen en Cemb­ratall, och på ett annat ställe.

Invånarna har önskat sig en skylt med information bredvid trädet med tanke på framtiden..

Den svenskspråkiga folkskolan, nuförtiden Kottby lågstadieskola, uppfördes i Pohjolaparken 1957, planerare stadsarkitekt Claus Tandefelt. Tillbyggnaden som inrymmer en gymnastiksal byggdes år 2000 och är enligt mångas åsikt mindre vacker, men dess vägg piggas ändå upp av Outi Leinonens keramiska relief Flykt. Konstnären berättar att hon föreställt sig skolan där i skogens skydd som en "stor kotte, från vilken eleverna – som kottefrön – flyger ut i världen".

Kiosken i hörnet av Poh­jo­la­gatan och Kul­ler­vogatan är från år 1937, och repa­rerad senast i november 2009 ef­ter att ha van­da­li­se­rats. I Kottby försökte en aktiv privat­per­son som­ma­ren 2002 väcka kiosken till liv som poesi­kiosk, där man höll små dikt- och mu­sik­framföranden, men verk­sam­he­ten var inte lönande. 2017 köpte de som då drev kiosken den av sta­den via en crowdfundings­kampanj och sen dess fun­gerar den som sommar­café.


Den klassiska kiosken, 'kepskiosken', vid Pohjolaplatsen fungerar som sommarcafé

Vid jul­ti­den, serverar Kottby ung­doms­klubb också glögg och pepparkakor vid 'kepskiosken', under Pohjolagatans stjärngosse­till­ställning.

De ännu kvarvarande kios­ker­na av denna typ är skyd­dade av stads­mu­séet och man försöker hitta nya använd­nings­sätt för dem. En av kioskerna funge­rar som forsk­nings­sta­tion för luftkva­li­te­ten, en annan är uthyrd till en stadsdelsföre­ning.

R-kiosken vid Poh­jo­la­plat­sen (i Park Hotels hus) är numera Kottbys enda kontinuerligt fungerande kiosk, och post.

FAKTARUTA: Otto-Iivari Meurman

Meurman planerar Kottby

Arkitekten, professor Otto-Iivari Meurman (1890-1994) var en fram­stående stadsplanerare och central lärare för den efterkrigstida generationen av stadsplaneringsarkitekter i Finland. Han föddes i Ilmajoki, studerade bild­huggeri vid Ateneum och arkitektur vid Tekniska högskolan, från vilken han utexaminerades 1914. Meurman verkade som Eliel Saarinens med­hjäl­pare när Saarinen planerade den berömda stadsplanen för Munksnäs-Haga. Där­efter arbetade han vid Helsingfors stads byggnadskontor, där han under Bir­ger Brunilas ledning deltog bl.a.i planeringen av Kottby innan han ut­nämndes till Viborgs stadsplanearkitekt 1918.

Otto-Iivari Meurman undervisade i stadsplanering vid Tekniska högskolan från 1936 och fick en professur i stadplaneringslära 1940. Meurman ut­ar­be­tade sammanlagt ca 60 stads- och byggnadsplaner. I dem strävade han till att förena funktionerna boende, arbete och fritid i enlighet med trädgårds­stadsideologin i början av 1900-talet. Meurman och hans elever beaktad alltid noga i sina planer terrängens, belysningsförhållandenas och platsens lämplighet för helheten.


Minnesplaketten över Otto-Iivari Meurman

18) Räddningsstationen

I Helsingfors grundades landets första ordinarie brandkår 1861. Den fick sin första station 1891 på Högbergsgatan vid Skillnaden.

År 1991 gick brandver­ket och befolkningsskyddscentralen samman och bildade räddningsverket, och brandstationerna blev räddningsstationer.


Räddningsstationen vid Kullervogatan

Kottby räddningsstation blev färdig 1931, planerad av stadsarkitekt Gunnar Taucher. Kottby räddningsstation är den tredje äldsta av Helsingfors åtta räddningsstationer, totalrenoverad senast 2005. Huvudmateriel är rädd­nings­enhet H-47. Till dess växelflaksenhet kan anslutas en slangcontainer, en hög­effektfläkt eller en skadebekämpningscontainer. Stationens minimibemanning på vardagar är 9 personer. År 2009 hade räddningsenheten 50 uppdrag och sjuk­transportenheten rentav 4500.

19) Autismstiftelsen


Autismstiftelsens byggnad vid Kottbyvägen

Autismstiftelsens byggnad på Kottbyvägen 10 blev färdig 2003. Den pla­ne­ra­des av professor Tuomo Siitonen samt arkitekt Freja Ståhlberg, som samtidigt gjorde sitt diplomarbete om de autistiska klienternas svårigheter när det gäller att ge utryck för sina önskemål och behov i fråga om boende och de dagliga ak­ti­viteterna. Den färggranna byggnaden består av två delar: ett grupphem i fyra våningar och ett tvåvånings verksamhetscenter. I dem arrangerar Autismstif­tel­sen individuell och grupprehabilitering för vuxna autister och för personer med motsvarande neuropsykiatriska symptomgrupper. Av befolkningen lider ca 1 % av autistiska symptom på någon nivå.

På samma plats fanns tidigare daghemmet Koskela, ursprungligen en gåva av svenska Röda Korset.

20) Forsby sjukhusområde

Forsby kommunalhem inledde sin verksamhet ren 1912 under namnet Forsby arbets- och fattighus. Den ståtliga huvudbyggnaden planerades av Knut Wa­sa­stjerna samt Karl Hård af Segerstad, som var Helsingfors första stads­ar­ki­tekt och har ritat bl.a. Berghälls bibliotek och Viborgs saluhall.

Den slutna inrättningen placerades i skymundan, långt utanför staden. Där fanns ägor som omfattade 43 hektar och som odlades flitigt. Kommunlhemmet hade också ett svinhus och en stor tvättinrättning. Underhållet sköttes till en början med en smalspårig järnväg via Åggelby station. Fattigvårdens klient­plat­ser var till en början 620, men behovet ökade snabbt och flera tilläggsbygg­nader uppfördes.

Efter kriget genomgick Kottby kommunalhems gamla byggnader en fullständig sanering och antalet platser steg till över ettusen. Under namnet Forsby sjuk­hem inleddes 1957 specialiseringen på modern åldringsvård. Arbetsinrättningen verkade ända till år 1961. Sjukhemmet införlivades med hälsoverket 1982 och utvecklades till ett hälsocentralsjukhus som tillhandahöll långtidsvård.

I början av år 2010 återfördes Forsby sjukhus till socialverket och fick namnet Forsby åldringscentrum. Där fanns 14 avdelningar för långtidsvård. Byggnaderna inrymde också Forsby hälsovårdscentral, en hjälpmedelscentral och ett café som var öppet för allmänheten. Lokaliteter hyrdes också ut till utomstående aktörer på området.

På Kottbyvägen 13 som hör till sjukhusområdet har utställningslokalen Toimiva koti (Funge­rande hem) inretts. Där presenteras lösningar för ett tillgängligt och tryggt boende, från ett sortiment som erbjuds av över 60 avtalspartner. Kon­cep­tet är unikt på internationell nivå och det presenteras också fortgående för utländska aktörer på området.


'Forsby kyrka', egentligen sjukhusets kapell

Vid områdets södra kant finns en av vårt lands få sjukhuskyrkor, Forsby kyrka från år 1914. Där hölls gudstjänst varje morgon ända fram till 1950-talet. Hu­vud­saklig användare är numera Kottby musikinstitut, men också församlingen har tidvis verksamhet där.

21) Före detta hälsostationen


Den före detta hälsostationen vid Kottbyvägen 8

På andra sidan gatan, på Kottbyvägen 8 i en röd tegelbyggnad som blev färdig 1983 fanns tidigare Kottby hälsostation. Där verkade närområdets alla hälso­vårds­enheter, tills mögelproblem och rationalisering av fastigheterna ledde till att verksamheten flyttades till Forsby sjukhus F-hus år 2002. Samtidigt ändrades hälsostationens namn till Forsby hälsostation. 2013 flyttades hälso­stationens verksamhet till Åggelby hälsostation.

Helsingfors XXI apotek öppnades på Pohjolagatan 1 på våren 1929 och flyt­tade till sin nuvarande plats när hälsostationen blev färdig 1983. Apoteket, numera Kottby apotek, har nu som granne dagligvarubutiken Masurkka, en hälsoproduktbutik, en pizzeria och en frisörsalong.

22) Forsbytriangeln

Kvarteret kallades från början av 1950-talet 'Teboiltriangeln' på grund av den bensinstation som fanns i ett av hörnen. Till gropen där bakom lät stadens trädgårdsmästare Mikko Pitkäniemi på 1970-talet på eget bevåg hämta fyllnads­jord. Efter hand uppstod en vacker björkbevuxen kulle där gräset gröns­ka­de och prydnadsträd blommade. I mitten fanns en schackpark och vid gränsen mot Forsbysidan en minigolfbana. Tomten var dock planlagd för kompletterings­byg­gan­de och sålunda byggdes där 1995 173 bostäder i nio höghus och platsen framför dem kom att kallas ”Kottby torg”.


'Kottbytorget' i Forsbytriangeln.

I hörnet av Kottbyvägen och Kullervogatan byggdes 1998 bostadsaktiebolaget As.Oy Käpylänhovi, som ursprungligen var tänkt för åldringar, men till invånarna hörde också personer i ar­bets­för ålder. I Käpylänhovi finns specialservice för in­vå­narna och där verkar åld­ringshemmet Käpyrinteen vanhainkoti.

23) Karelenhuset

Karelenhuset blev färdigt 1974 vid Kottbygränd 1, planerat av Into Pyykkö. På valet av plats torde ha inverkat den ännu då lummiga utsikten mot Kottby­vä­gens andra sida, samt för sin del också Kottbys gatunamn med Kalevalamotiv. Pengar till projektet samlades in under flera år genom olika kampanjer. Det i talkoanda uppförda allaktivitetshuset inrymmer festsal, café-restaurang samt mötesutrymmen och bastu. Salarna fick namn bl.a. efter de karelska socknarna. In under samma tak flyttade det karelska kulturarbetets organisationer, or­kest­rar, körer, folkdansgrupper, studiecirklar, ett bibliotek, ett arkiv samt konst­sam­lingar.


Karelenhuset vid Kottbygränd

Scenen Karjalainen Näyttämö har verkat i huset allt sen det grundades, i viborgsk teatertradition under ledning av bl.a. Paavo Liski. I Karelenhusets bibliotek finns mer än 200 skådespel med motiv från Karelen samt klassisk karelsk dramatik och nyare pjäser skrivna på karelsk dialekt.

År 1996 placerades handarbetsrådet Tyyne-Kerttu Virkkis handarbets­mu­seums omfattande samling i Karelenhuset. I aulan hänger en av textilkonst­nä­ren, professor Oili Mäki vävd konstrya vars motiv är den ortodoxa kyrkans lökkupoler. På den sidan av Karelenhuset som vetter mot Väinölägränden pla­ne­rade sällskapet Rovansaari-Seura 1982 en ek som hämtats från Rovansaari. Bredvid den finns också birkalabjörkar (Betula pendula f bircalensis) med trevliga sågtandade blad. På Kottbyvägens sida fanns ett ståtligt viborgskt flyttblock, vilket samtidigt fungerade som minnessten för de evakuerade karelarna. Det försvann i samband med byggnadsarbetena på Käpylänhovi – enligt entre­pre­nö­ren ”av misstag”.

År 2006 fick Folkmusikinstitutet utrymmen i Karelenhuset. Institutet anslöts 2010 till Kottby musikinstituts folkmusiklinje och erbjuder möjligheter både till avslappnad hobbyverksamhet och målmedvetna folkmusikstudier. Utbudet ut­ökas i fortsättningen också till folkvisor, folkdanser och instrumentbygge. De när­maste våningshusen på Väinölägatan hör ren till Olympiabyn.

FAKTARUTA: Karelska förbundet

Karelska förbundet grundas

Karelska förbundet Karjalan liitto grundades genast efter vinterkriget för att övervaka de evakuerade karelarnas intressen i boende- och ersätt­nings­frågor. Dess roll förstärktes efter fortsättningkriget, då 407 000 evakuerade blev kvar i sin nya hemvist runt om i Finland.

Tyngdpunkten i intresseorganisationens uppgifter förflyttades vid ingången av 1960-talet till kultur- och hobbyverksamhet i förbundets många med­lems­föreningar och sockensällskap. Också publikationsverksamheten blomst­rade.

En allt mer central del av verksamheten är numera att omhulda den finsk­karelska kulturen och föra den vidare. Att få tillbaka Karelen är fort­fa­ran­de något som karelarna har i tankarna, men förbundet har medvetet nöjt sig med att i den frågan agera inom ramen för de linjer som statens utrikes­po­litiska ledning anger.

24) Heseva-hemmet


Heseva-hemmet

Byggnaden som är belägen på Pellervovägen 39 blev färdig 1952. Den användes som försam­lingar­nas åld­ringshem.

Senare ändrades namnet till Käpylän van­hain­koti.

Byggnaden sanerades åren 1992-1993 och i samma veva omvandlades åldrings­hemmet till servicehus. Namnet var till en början Käpylän palvelukeskus, men änd­ra­des senare till Heseva- koti.

Heseva-koti ägs av Gaiusstiftelsen, som är grundad 1988 som Helsingin seura­kun­tayhtymän van­hainkotisäätiö (Helsingfors kyrkliga samfällighets stiftelse för äldreboende). Namnet har senare ändrats till Gaiusstiftelsen.

Helsingin seudun vanhusten, vammaisten ja pitkäaikaissairaiden tukiyhdistys ry (Understöds­föreningen för Helsingforstraktens åldringar, funktionshindrade och långtidssjuka) har aldrig haft hand om Heseva-hemmets verksamhet. Däremot fick rehabiliteringsverksamheten Heseva-kuntoutus som inleddes i huset 1993 sitt namn efter den ovan nämnda stödföreningen.

Nuförtiden är rehabiliteringsverksamheten privatägd och verkar i lokaliteter som hyrs av Gaiusstiftelsen.

25) Kottbymordet

Detektivromanen Murha Käpylässä (Mordet i Kottby) av Ata Hautamäki utspelar sig bl.a. i 'lärarnas hus' vid Kottbygränden.


Det s.k. 'lärarnas hus', Kottbygränden 3

Boken var föreslagen till Helsingin Sanomats litteraturpristävling 2005. I boken ställs mot varandra skoningslösheten i 50-talets stadskärna och den hemtrevliga mentaliteten i den avsides belägna trädgårdsstadsdelen. Hautamäki (f. 1944) som tillbragt sin barndom i Kottby har beskrivit platserna och den historiska ramen utgående från fakta. Personerna och händelserna är fiktiva. För­fattaren fick lokala tips också från Lokalradions lyssnare, för vilka han läste ro­ma­nens första version som följetong år 2002. Hau­ta­mäki har också skrivit andra romaner som utspelar sig i Kottby.

I Lärarnas hus verkar Helsingin kuvataidekoulu (Helsingfors bildkonstskola), grundad 1978. I lokali­te­terna fanns förut en sportaffär, det enda stället i Kottby där också gram­mo­fon­skivor såldes.

26) Posthuset

Kottby fick en egen postanstalt och ett eget postnummer år 1924. Anstalten var till en början belägen i hörnet av Sampsavägen och Pohjolagatan, postfunktio­nä­ren fru Sarmi bodde i övre våningen. Också Himmelsberget hade i ett skede en särskild postanstalt. Under olympiaden hade Olympiska byn en temporär post samt också en telegrafstation.

Kottby post fick 1972 efter olika skeden ett eget hus. Det lådformade huset på Kullervogatan 18 hade en egen unik stil:


Kottbys före detta posthus (till vänster)

Posten som i början av 2012 blev Itella och i början av 2015 Posti - utan svenskt namn eftersom 'Posten' kantänka "kunde förväxlas med Postverket i Sverige" - ersatte Kottbys postkontor med ett serviceställe i R-kiosken på Pohjolagatan 38.

Det före detta posthuset revs 2016 och på dess ställe uppfördes ett nybygge, planerat av aritektbyrå AOA; det stod klart 2018:


Det färdiga nybygget

27) Bostads AB Pohjolagatan 43


Bostadshuset Pohjolagatan 43, fasaden vid Kottbygränd, mot Pohjolaplatsen

Blev färdigt 1952, planerare professor Hilding Ekelund. Gårdsplanen utar­be­tades av Erik Sommerschield. Invånarna har upprätthållit gården i så vackert skick att bostadsbolaget år 2000 fick ett pris av Helsingfors kulturstads­stiftelse och Suomen Asuntotietokeskus som huvudstadsregionens bästa gårdsmiljö.

Husets kanske mest kända invånare har varit minister Väinö Leskinen.

I affärslokalerna på gatunivån verkar små butiker, bl.a. ända sen 1950-talet en tyg- och sömnadsaffär som först hette Texala, sen Palapaja, sen Versione och nu SurSur Designs. I huset snett mittemot på Kottbygränd, upp i backen bakom posthuset, fungerar konstskolan Helsingin kuvataidekoulu.