Södra promenaden

Södra promenaden

Längd ca 4,5 km, 29 objekt, 3 faktarutor. I denna svenska version har i samband med översättningen men också senare gjorts faktagranskningar och uppdateringar.

Södra stadsdelspromenaden har sammanställts som ett samarbetsprojekt mellan Kottby-Sällskapet, småhusföreningen Kanta-Helsingin omakotiyhdistys och Helsingfors stadsdelsföreningars paraplyorganisation Helka rf. Projektet leddes av Pauli Saloranta, som med stöd av ett mångsidigt källmaterial och lokala sakkunniga redigerade presentationen av objekten. Den södra stadsdels­promenaden möjliggjordes tack vare stöd från Helsingfors stads projekt 'Frisk och trygg stad' och Finska Kulturfondens nyländska regionalfond.

Stadsdelspromenader i andra stadsdelar hittar du på kotikaupunkipolut.fi.

Introduktion

I takt med industrialiseringen förberedde sig Helsingfors stad i god tid för den allt starkare befolkningstillväxten genom att köpa mark av grannkommunerna. Gumtäkts säteri inköptes ren år 1893. När bostadsbristen blev akut på 1910- talet genomfördes det särpräglade bosättningsprojekt som nuvarande Kottby baserar sig på. Sitt namn fick området, som tidigare benämnts Välitaipale, från grannhemmanets svenskspråkiga namn Kottby, som ren år 1556 omnämns i formen Kåtteby. Dess stomlägenhet finns alltjämt kvar i Åggelby nära den gamla kyrkan.

Kottbyborna var mycket aktiva i föreningar och medborgarrörelser. Kottby-Sällskapet är veterligen Finlands äldsta stadsdelsförening, grundad 1940 och alltjämt en aktiv påverkare i traktens ärenden. Också Kanta-Helsingin omakotiyhdistys är först i sitt slag i landet, grundad ren 1927. Till dess område hör förutom Kottby också Forsby, Gumtäkt och Majstad. Kottby valdes år 2002 till årets stadsdel i Finland. år 2006 gav ett sakkunnigråd Kottby hedersomnämnandet Finlands bästa bostadsområde. Av Kottbys delområden är Trä-Kottby och Himmelsberget skyddade genom stadsplan. Skyddsplaner för Olympiabyn och Nya olympiabyn (Kisakylä) samt Västra Kottby bereds som bäst. Kottby är också i fortsättningen en verklig "smilgrop i Helsingfors kind".




L I T T E R A T U R :

Leo Hursti (red.): Keidas kaupungissa. Kanta-Helsingin omakotiyhdistys
    (KHOY) 1927–1987.
Marjut Jousi (red.): Vihreä kylä – monta tarinaa. Kanta-Helsingin omakoti-
    yhdistys KHOY:s historik 1987–2007.
Otso Kantokorpi: Sankarimatkailija Helsingin raitiovaunuissa. Like
    Kustannus 2007.
Timo Keinänen, Kristiina Paatero: Martti Välikangas 1893–1973 arkkitehti.
    Abacus ajankohta 4. Finlands arkitekturmuseum 1993. Sid 16–21.
Asta Korppi: Meidän Käpylä. Tintta Kustannus 2007.
Otto-Iivari Meurman: Taiteellisesti ja sosiaalisesti ensiluokkaisia pienasuntoja.
    Käpylän puutarhaesikaupungin alkuvaiheista. Arkkitehti-lehti, också i
    Käpylä-lehti 4/1980.)
Simo Paavilainen: Martti Välikangas ja 1920-luvun klassismi Käpylässä. I
    Arkkitehti-lehti.
Eija Tuomela: Käpylä, hymykuoppa Helsingin poskessa. Käpylä-seura. 1987.
Jussi Vuori: Multimedia Käpylä, 1998.




F O T O G R A F I E R :

Copyright (©) visas när du placerar kursorn på fotot.

1) Pohjolagatan


Vyer vid Pohjolagatan

Gatan, som har kallats Helsingfors vackraste gata, börjar vid den korsning som kallas Kottbyplatsen (Käpylänaukio), där Backasgatan övergår i Tusbyvägen. Själva bulevarden är 600 meter lång och öppnar sig halvvägs i Pohjolaplatsen (Pohjo­lanaukio). Bu­levarden är en central del av Kottbys land­skap, med sina vackra hus, spår­vag­nar och gamla lindar.

När det arrangeras byfest är hela Pohjolagatan avstängd för trafik medan evenemanget pågår. Invånarna ordnar också annars lopptorg i närkvarteren:


Pohjolagatan när det är byfest

Under jultiden vandrar en stjärngosseparad (Käpylän tiernapojat) längs Poh­jolagatan från daghemmet Pellavas gård till Pohjolaplatsen.

Se Kottbys stjärngossar på myspace och på youtube.

FAKTARUTA: Grundandet av Kottby

Kottby grundas

I och med industrialiseringen i början av 1900-talet blev boendet för arbe­tarbefolkningen i Helsingfors allt erbarmligare. För att lösa problemet be­slutade Helsingfors stadsfullmäktige 1917 att man på det forna säteriets marker som staden ägde i norra delen av Gumtäkt skulle bygga ”fyr- eller femvånings stenhus med fasader i tegel och utan några som helst arki­tek­toniska utsmyckningar”. Inbördeskriget kom dock i vägen för genom­fö­randet av beslutet.

Efter det, år 1919, utsågs socialnämndens nya sekreterare, arkitekt Akseli Toivonen till styrelsen för Aktiebolaget Helsingfors Folkbostäder. Han hade bekantat sig med den italienska klassicismen och den svenska industriella småhusproduktionen samt den engelska trädgårdsstadsideologin och ville tillämpa dessa idéer i Kottby.

Toivonen förde skickligt ärendet vidare och stadsfulläktige fattade 6.4.1920 beslut om att trädgårdsstaden skulle byggas och samtidigt att sex kvarter skulle arrenderas åt Folkbostäderna för en kvadratmetershyra om en penni. Utarbetandet av detaljplanen uppdrogs åt Birger Brunila, byggnaderna ritades av Martti Välikangas. Akseli Toivonen skötte i egenskap av orga­ni­satör finansieringen och genomförandet av hela projektet, och hans infly­tande kommer till synes i allt, från områdets totala framtoning till byggnad­stekniska lösningar och den enhetliga grönområdesplaneringen. Stadens trädgårdskonsulent Elisabeth Koch utarbetade de detaljerade planerna för går­darna.

På idrottsplanen, som fått sitt namn efter Toivonen, sågades stora mängder virke som sattes ihop till element, av vilka fyra man kunde slå upp vatten­taket till ett tvåfamiljshus på två veckor. De första invånarna flyttade till sina hem i november 1920. Vattenposterna byggdes på husens gårdar, en all­män bastu och Elantos butik öppnades. Spårvagnstrafiken till Helsingfors inleddes genast, och folkskolan startade följande höst.

2) Nyyrikki och Päätön Kana

Till Kottbybornas traditionella kollektiva vardagsrum hör restaurangerna på Poh­jo­la­gatan 2.

Teaterrestaurangen Nyyrikki är ett populärt ställe för teaterkvällar, musikupp­föranden och familjefester. Lunchrestaurangen Taverna Pohjan Akka som öppnade ren år 1977 fortsätter för sin del vad namnet beträffar på Kaleva­la­te­mat i Kottbys gatunamn. I de före detta bastuutrymmena finns nu nattklubben Nyyrikin Iltatähti, där man kan avnjuta levande musik och karaokekvällar.


Restaurant Nyyrikki vid Osmostigen

Restaurangen Päätön Kana, som är känd för sin diskussions- och debattfyllda atmosfär, är specialiserad på hönsrätter. Restaurangens aktiva kunder har grun­dat åtminstone Fläsksåssällskapet (Läskisoosiseura) samt en nykterhets- och idrottsförening, inom vilken funnits bl.a. fiske-, teater-, rese-, fotbolls- och stavgångssektioner.

3) Villa Afasia

Villa Afasia är ett serviceboende för afasipatienter, personer som överlevt en stroke, dvs hjärn­blödning, men behöver rehabilitering och service för att kunna bo någotsånär självständigt. Boendet har 15 bostäder, var och en med egen WC och dusch, kylskåp, mikrovågsugn och TV. Huset har eget kök, ge­men­sam matsal och sällskapsrum samt bastu och en stor uteterrass. Huset är plane­rat så för personer med funktionsnedsättning, utan trösklar och med breda dörrar. Service- och vårdpersonal finns tillgänglig dygnet runt, kökspersonal dagtid.

Villa Afasia drivs av den 1971 grundade föreningen Afasia- ja aivohalvaus­yh­distys ry. Dess långvarige ord­förande neurolog Arto Nuutila tyckte inte pa­tien­terna och deras anhöriga fick det stöd som behövdes så 1984 grundades stif­telsen Suomen Afasiasäätiö och efter en större privat donation kunde plane­ringen av en servicecentral för afasipatienter inledas. 1986 grundades den första 'Villa Afasia' i en av staden hyrd fastighet i Nordsjö där den fungerade till 1998.

En egen vid stranden belägen fastighet planerades bredvid den hyrda fastig­heten men staden som varit införstådd med planerna, backade ut när plane­ringen av bostadsområdena i Nordsjö framskred. Staden anvisade i stället en annan tomt i Nordsjö, men stiftelsens intresse för Nordsjö hade ren avtagit.


Villa Afasia från Vipunenvägen

Tre, fyra andra tomtförslag diskuterades men förföll. När staden slutligen 1995 anvisade stiftelsen den nuvarande tomten vid Vipunenvägen, strax söder om lekparken Kimmo, inlämnade invånarna besvär, tomten var då obebyggd och ett tillhåll för Västra Kottbys igelkottar och harar. Besvären förkastades slutligen i högsta förvaltningsdomstolen 1997. Byggnaden planerades av arkitekt Jari Häkkänen. Grundstenen murades i september 1997 och byggnaden togs i bruk 1998.

4) Akseli Toivonens sportplan

Akseli Toivonens sportplan omges i riktning medsols av Pohjolagatan, Metsola­vägen, Pellervovägen och Sampsavägen.


Kvällsvy i april från Metsolavägen mot den smältande skridskobanan


Utsikt från Sampsavägen mot sportplanen
 

Sportplanen som upprätthålls av stadens idrottsverk används främst av Käpylän Pallos juniorer. Bandy spelades på planen av namnkunniga Käpylän Urheilu-Veikot, som behärskade grenen i Finland på 1950- och 60-talen.

Bredvid sportplanen finns en mindre spelplan och en lekplats. Området omges av 46 lindar som planterades 1930.


Skulpturen Idrottaren

I ett hörn av planen omgiven av en formbe­skuren ekhäck står Erkki Toukolehtos brons­skulptur Idrottaren (Louk­kaan­tunut urheilija) från år 1937. Statyn, som till sin stil är realis­tisk och heroisk men vars motiv ansågs vara ofoster­ländskt under krigsför­hållandena, place­rades på sin plats först 1950 på åtgärd av staden.

Planen fylls upp av Kottby byfest i början och av skörde­marknaden i slutet av sommaren.

5) Kyrkan


Kyrkan sedd från Metsolavägen.

Helsingfors mest renlinjiga fun­kiskyrka blev färdig 1930, pla­ne­rad av Erkki Ilmari Sutinen. Kottby kyrka är belägen på södra sidan av Toivonens sport­plan, uppe på Metsola­vägen, vid Metsola­vä­gen 14.

I stadsplanen för Kottby var kyr­kan placerad på det ställe där Ka­re­lenhuset nu är belä­get, som avslutning på den ståt­liga park­gången.

Också Martti Välikangas deltog i planerings­tävlingen och delade första placeringen med Sutinen, vars förslag förverkligades som re­presenterande moder­nare ar­ki­tektur.

I kyrkan finns en speciell röd korvägg, som pryds av Bruno Tuukkanens målningar 'Den goda herden' och 'Ängel som bär en fackla'.

I kyrkosalens överdel finns Aarre Aaltonens fem cirkelformade reliefer med motiv från evange­lierna. Orgeln är tillverkad av Kangasalan urkutehdas och har 22 register.

Kottby hörde ursprungligen till Sörnäs församling. Gudstjänsterna hölls i början i hemmen och sedermera bl.a. i Föreningshusets övre våning. En egen präst fick man 1926. Församlingen blev självständig 1949. år 2007 hade den 7200 med­lemmar och verksamhetsställe var förutom kyrkan det historiska kapellet ('Fors­by kyrka') på Forsby sjukhusområde samt fyra klubblokaler på olika adresser. Kottby (finska) församling sammanslogs med Åggelby finska församling i början av år 2011.

Som svenskspråkig kan man höra till Petrus församling som grundades 2009 genom sammanslagning av Markus församling och Lukas församling. Försam­lingens verksamhet är indelad i två distrikt, Markus distrikt - som omfattar Kottby - i öst och Lukas i väst. Kyrkor som används av församlingen är bl.a. Åggelby gamla kyrka.

6) Trä-Kottby


Oktoberkväll i Trä-Kottby


Granne till 'miljonärskvarteret'

I trädgårdsstaden Kottby byggdes 165 bostadshus åren 1920-25. Bostäderna utgjordes såväl av andelslag som av ägar- och hyresbostäder. Hela området planerades av arkitekt Martti Välikangas, som när arbetet inleddes var bara 26 år gammal. Han fick influenser särskilt från sin resa till Italien 1921, där han blev speciellt förtjust i staden Gubbio i Umbrien.

Byggnadsstilen i Trä-Kottby är enkel nyklassicism, som av de samtida kritikerna ansågs vara ful med sina lådformade hus. De av element hopsatta husen får dock sin personliga prägel av pelare, portar, farstukvistar samt olika fyndiga, av bräden utsågade dekorationer. Byggnadernas färgsättning planerades av konst­nären Bruno Tuukkanen.

Välikangas fick fritt placera byggnaderna på tomterna. Mellan byggnaderna ska­pade han små öppna platser, för han ansåg det vara fel att ett centralt torg sak­nades i detaljplanen för Kottby. Husen binds ställvis ihop till kvarter av ett plank, som påminner om den traditionella finländska trähusstaden.

På den öppna platsen vid Pellervovägen fanns en butik (i det röda huset på bil­den till höger), där också läroverket in­rymdes innan den finska skolan Käpylän Yh­teis­koulu (Kottby finska samskola) fick sin byggnad på Lyckovägen.

I Helsingfors stadsmuseum finns en del av Trä-Kottby som miniatyrmodell. Vid Pohjolagatan finns också en museibostad som ägs av staden, men som dock numera är i privat användning.

Om 1920-talets klassicism.

FAKTARUTA: Räddandet av Trä-Kottby

Trä-Kottby räddas

Trots att Trä-Kottby nu anses vara Martti Välikangas huvudsakliga verk och det bästa exemplet på den finländska klassicismen värdesatte han inte själv sitt ungdomsarbete. När man i 1960-talets rivningsiver ville göra sig av med trähusen som avsetts vara tillfälliga och hade blivit förfallna, var Väli­kangas beredd att planera ett nytt bostadsområde i stället för det gamla. Med stöd av en del av områdets invånare insåg dock museimyndigheterna och professorn i stadsplanslära Otto-Iivari Meurman Trä-Kottbys värde och började kämpa för dess bevarande. Allt såg ren ut att vara förlorat, de officiella vägarna hade gåtts igenom och besvärstiderna hade gått ut, när vinden vände i stadsstyrelsen 1969, bl.a. tack vare envetna insatser av Käpylä-Seuras ordförande Jorma Korvenheimo, och trädgårdsstaden räd­dades till slut genom stadsfullmäktiges beslut 23.6.1971.

Trä-Kottbys nya liv vidtog 1971-78 med de stora saneringarna av byggna­derna i aktiebolaget Folkbostäder, där bl.a. de sista utedassen avlägsnades och plastmattor apterades inomhus. Åren 2007-16 pågår ren den andra reparationsomgången. Numera tillämpas till stor del de ursprungliga lös­ningarna: bl.a. den naturliga ventilationen, gårdsbastun och trägolven återställs och samtidigt förbättras ljudisoleringen.

YLEs programsnutt om Kottby (på finska).

7) Osmonkulma, 'miljonärskvarteret'

Osmonkulma är ett litet kvarter som genomkorsas av Osmogränden och som, medsols sett, begränsas av Osmovägen, Pellervovägen, Sampsavägen och Väinölägatan.


Villa i 'miljonärskvarteret', ombyggd efter brand


Trappa från Osmovägen

Som den sista delen av Trä-Kottby byggde andelslaget Osmo-Käpylä kvarteret mellan Osmovägen och Sampsavägen från Pellervovägen till Väinölägatan. I och med att förhållandena stabiliserades började välståndet öka, och också husen byggdes nu större och ett högre tomtarrende än för de andra fastställdes för dem, därav namnet 'miljonärskvarteret'.

Här förverkligade också Martti Välikangas sin idérikedom friare; han ritade byggna­derna så att de blev mer varierade, använde symmetri och asymmetri samt lekfulla fönstersmygar, satte in en avsiktligt tråkig kompakt väggyta eller ett exotiskt kinesiskt pagodtak. I Kansanasunnots bredvidliggande kvarter mel­lan husen på Sampsavägen 13 finns det ena av Helsingfors och veterligen hela Finlands enda två falska perspektiv. Det andra som finns på Sveaborg skada­des i Krimkriget, varför det i Kottby är det enda som bevarats helt. Andels­laget Osmo-­Käpylä revs däremot 1976.


Det falska perspektivet i fågelperspektiv; husen är inte strikt parallella men står ändå båda vinkelrätt mot
Sampsavägen, som här kröker sig svagt. Perspektivets 'falskhet' upplevs bäst stående på Sampsavägen
mitt emellan de två husen (13A och 13B).

8) Bombningarna av Kottby

Under fortsättningskriget träffades Kottby av flera bomber, vilkas egentliga mål var Himmelsbergets luftvärnsbatteri.

Efter ett av bombardemangen kravlade en gammal tant ut från sin källare (Väi­nölägatan 26) och såg vilken förödelse bomben som fallit ner i grannens träd­gård på Pellervovägen fått till stånd. Men sen tittade hon på sitt eget hem:
  - "Själv har jag ju inget hus alls !"

I Trä-Kottby förstördes närmare 20 byggnader i bombardemangen. Dessutom sprack nästan hälften av byggnaderna i fogarna som följd av de kraftiga tryck­vågorna. Största delen klarade dock av prövningarna:


Nutida syrenprakt två kvarter nedåt från den ovan nämnda tantens hus

Om du genar över tomten till nästa objekt, Olympiabyn, kan du se de av in­landsisen avslipade rundhällarna:


Genväg från Väinölägatan


Klipporna från Untamovägen en kväll i april

FAKTARUTA: Bombningarna av Helsingfors

Helsingfors bombas

I februari 1944 anföll Sovjetunionens långdistansbombflyg Helsingfors i rikt­ning från Leningrad under tre nätter med tio dagars mellanrum, med i me­del­tal 700 plan. Under anfallen fälldes 16 500 bomber, varav 7000 brand­bom­ber, med en sammanlagd vikt av 2600 ton. Dessa skulle ha räckt till för att totalförstöra det dåvarande stadsområdet ända till bortre Tölö och Sör­näs, varvid tiotals tusen civila skulle ha dött. Fiendens avsikt var sålunda att bryta folkets stridsvilja och få Finland att kapitulera utan markanfall.

Huvudstaden hade fått vara i relativ fred för luftbombningarna medan fort­sättningskriget drog ut på tiden. Trots det hade Luft­värns­regemente 1 övat flitigt. Dess kommendör, överstelöjtnant Pekka Jokipaltio hade övertygat också sin överordnade om saken och till sitt förfogande fått materiel som i förhållande till stadens storlek var den största i Europa: 76 tunga och 20 lätta lv-kanoner samt moderna tyska radaranläggningar och dessutom 36 stora strålkastare. Ledningscentralen var placerad under Eira brandstation. I första hand ville man förhindra tillträdet till målet genom att skjuta stora spärrar framför fienden och först i andra hand genom att skjuta ner enskilda flygplan. Dessutom tändes den sista bombningsnatten stora eldar runtom ett luftvärnsbatteri i Nordsjö i syfte att vilseleda angriparna. Under de två sista nätterna hade man som stöd också 12 tyska nattjaktsflygavdelningar, vilkas betydelse framför allt var psykologisk.

Största delen av de sovjetiska piloterna fruktade den koncentrerade spärr­elden som ytterligare förstärktes med hjälp av klara ljus­granater. Uppskatt­ningsvis 95 % vände bort och fällde sin bomblast på annat ställe än avsett, exempelvis i havet. Sammanlagt ca 100 plan tog sig dock igenom. Av dem sköts 20 ner och 10 återvände aldrig. I bombningarna omkom 146 personer och sårades 356, största delen i det första anfallet. Endast 109 hus total­förstördes. I luftvärnskretsar betraktas den här avvärjningssegern som Hel­sing­fors mirakulösa räddning.

Storbombningarna                 Luftvärnet                 Flygvapnet

9) Olympiabyn

Finland valdes i januari 1939 till värdland för 1940 års olympiad efter att Japan dragit sig ur arrange­mangen på grund av det japansk-kinesiska kriget. Det blev bråttom att vidta åtgärder och man beslöt inkvartera 3000 manliga idrottare i Kottby. För deras räkning hann man också bygga 400 bostäder och bl.a. Fin­lands första fjärrvärmecentral, en ståtlig vit byggnad i funkisstil. Förberedel­serna avbröts först när Vinterkriget bröt ut.

När kriget avslutats fyllde bostäderna ett verkligt behov. Byggandet fortsatte i en något nedprutad takt på grund av materialbristen. Till slut blev 36 hus färdiga i Olympiabyn, planerade av Martti Välikangas och Hilding Ekelund. Gårds­pla­nerna mellan husen har alltjämt bevarats luftiga och grönskande, de erbjuder i enlighet med tidsperiodens ideal människorna ljus och sundhet samt ger fåglar­na skyddade revir. För gårdarna utarbetade Elisabeth Koch noggranna gårds­planer, men de hann inte just förverkligas.

Till vänster hus i Olympiabyn. Till höger exempel på nutida gårdsplanering med japansk stenträdgård vid Untamovägen 8.

10) Käpygrilli

På Osmovägen 5 byggdes ett eget köp­centrum för Olympiabyn. Där fanns Elantos café samt en butik, med separata avdel­ningar för kött, mjölkprodukter och diverse varor.

Numera verkar restaurangen Käpygrilli i största delen av byggnaden. Där hålls re­gel­bundet jazz-, blues-, rock- och karaokekvällar, jamsessions med open stage, poesikvällar och frågesportkvällar.

I restaurangutrymmena ställer lokala konst­närer ofta ut sina verk.

Dessutom sammankommer där en svensk­språkig dis­kus­sionsgrupp.

 


På Käpygrillis terrass. Kottfigurerna på fönstret
är designade av Sauli Ranta­mäki.

11) Folkskolan

Folkskolan på Väinölägatan 7, planerad av Gunnar Taucher, blev färdig 1929. Tidigare gick kottbybarnen i skola bl.a. i Föreningshuset. Folkskolan hade till en början 410 elever och när antalet växte byggdes 1949 en tilläggsbyggnad på granntomten. Efter det var 25 klassrum i användning. Trots det måste man turas om i klasserna: en del av eleverna gick i skola på morgonen och en del på eftermiddagen. Som bäst, i medlet av 1950-talet, hade skolan 1974 elever. år 2008 var antalet 440, och antalet håller igen på att stiga.

Framför huvudbyggnaden planerades också en liten park (till vänster).

På den asketiska gårds­pla­nen står Sakari Tohkas bronsskulptur Dagens barn från år 1937 (nedan). Ver­ket avbildar tre barn som tittar upp mot solen. Verket välkomnar barnen som börjar sin skoldag badande i solljus.

Allt medan dagen framskrider går solen runt byggnaden och kastar sin skugga på går­den och över figurerna, men ändå alltid belysande barnens uppåtvända ansik­ten. På sätt och vis fungerar skulpturen som en solklocka som mäter skoldagens längd och års­ti­dernas skiftande ljus.

Efter att ha varit folkskola har skolan fungerat som Kottby finska låg­stadium och från och med 2006 som Käpylän perus­koulu (Kottby finska grundskola).

12) Biblioteket och daghemmet Alku

Biblioteket och daghemmet Alku blev färdiga 1939 på adress Väinölägatan 5, planerade av Arne Thulé.


Bibliotekets entré vid Väinölägatan

I Kottby öppnades en biblioteksfilial som följd av invånarnas önskemål ren 1926. Den fungerade först i Folkets hus och därefter i folkskolan. Byggandet av Olym­piabyn satte också fart på önskemålet om ett eget bibliotek.

På 1940-50-talen sammanträdde i biblioteket i Kottby diskussionskretsen Urania med filosofi och litteratur som tema. Kretsen arrangerade också musikkvällar för publiken. Dessa inspirerade Seppo Nummi till att starta musikbiblioteksverk­sam­het i Kottby, den första i sitt slag i Finland, år 1954. Uraniakretsen gav också upphov till tanken om att grunda en finsk enhetsskola i Kottby, Käpylän Yhte­näiskoulu.

På våren 2002 hamnade biblioteket i Kottby som följd av stadens sparåtgärder på nedläggningslistan. Förslaget väckte en storm av protester, som förenade kottbyborna över hela linjen och ledde till ett försvar av alla mindre bibliotek. Författare, aktivister och områdets invånare allt från skolelever till åldringar tog högljutt ståndpunkt. En adress som motsatte sig nedläggningen samlade på kort tid in 7000 namn. Biblioteket ockuperades också under en natt efter en dis­kussion. Kampanjen fick stor publicitet och också pris för gott arbete.

Kottby bibliotek räddades. I efterdyningarna av räddningen grundades Kä­py­län kirjastoyhdistys (Kottby biblioteksförening) som regel­bundet arran­ge­rar författarkvällar och andra kulturevenemang. I biblioteket kan man läsa också gamla inbundna årgångar av Käpylä-Lehti och där finns en betydande samling av böcker med Kottbymotiv. Käpylä-Lehti är förmodligen Finlands äldsta stads­dels­tidning, grundad 1951, utgivare Käpylä-Seura.

I byggnadens övre våning huserar Kottbys äldsta allt­jämt fungerande dagis, det på 1920-talet grundade Päiväkoti Alku.

Efter kriget hade dess grupper 150 barn, åt vilka en enda
kokerska lagade mat på en enda spis. Den legendariska
barnträdgårdsläraren Mirja Valve kom till Alku direkt från seminariet 1946 och pensione­ra­des 1982.

För närvarande har daghemmet ca 40 barn, men grup­pernas
namn har förblivit de ursprungliga: Sinikellot, Perhoset, Pääskyset (Blå­klockorna, Fjärilarna, Svalorna). Ingången är från Kalervogatan.


Upp i backen på Ka­ler­vo­gatan blom­mar
Kott­bys enda magnolia

13) Kottby ungdomsklubb


Klubbens ko

Kottby ungdomsklubb har allt sen år 1995 bedrivit ett mång­sidigt invånar- och ungdoms­arbete, arrangerat olika slag av kulturevenemang och publicerat Käpylän Sanomat. Dess dri­van­de kraft Heikki Takkinen val­des till 'årets bydåre' i Fin­land 2002.

Klubbens bas är det egna ung­doms- och invånar­caféet Käpy­län Klubi vid Väinö­lägatan 2, där skoleleverna bl.a. kan hålla till och göra sina läxor. Också möten och famil­je­fester hålls i klubben. Sam­ar­be­tet med grund­skolan är aktivt i form av klubbar och lägersko­lor.

Ungdomsklubbens populära eftermiddagsverksamhet ord­nas av eftisföreningen Liik­kuva ja leikkivä lapsi Kur­nauskis.

14) Hykkylä


Hykkylä från Backasgatan längs Väinölägatan

Det massiva skolhuset vid Backasgatan 93, planerat av Uno Moberg, blev färdigt 1955.

När Viipurin reaalikoulu (finska realskolan i Viborg) grundades 1874 var skolan Viborgs första finskspråkiga läroverk.

Namnet uppdaterades ren då i stort sett varje årtionde när skolans uppgift förändrades. Viipurin Kaksoisyhteislyseo (Viborgs dubbelsamlyceum) nämns första gången 1940.

Skolan evakuerades på grund av kriget till Helsingfors, till Torkelbacken, och det nya namnet blev Helsingin kaksoisyhteislyseo (Helsingfors finska dubbelsam­lyceum), sedermera Hykkylä.

Käpylän Yhteiskoulu (finska sam­skolan i Kottby) som kott­by­bor­na själva grundade 1938 inför­livades med Hykkylä 1977. Nam­net ändrades 1989 till Käpy­län yläaste ja lukio (Kottby finska högstadium och lyceum). På hös­ten 1999 fusionerades lyceét i Kottby och lycéet i Mej­lans till Helsingin luonnontiede­lukio (Hel­singfors naturveten­skap­liga ly­ceum) och flyttade till det forna Paragonhuset på andra sidan Bac­kasgatan. Kvar blev Käpylän ylä­aste (Kottby finska hög­sta­dium), som numera är en del av Käpylän peruskoulu (Kottby fins­ka grundskola) med 800 ele­ver. Skolan fungerar på hela fem olika ställen, av vilka klasserna 6-10 finns i Hykkylä, i huvudsak äm­nes­undervisning, undervisning i små­grupper, kansli och skol­sek­re­terare.


Hykkyläs entré vid Backasgatan

Hykkylä och dess historia (på finska).

15) Tiukula

Tiukula, vid Forsbyvägen 38, planerad av Hannu Jaakkola och Vesa-Jukka Vuorela, blev färdigt 2005. I aulan finns mosaiken Neptunus hemlighet, som planerades av barnens och ungdomarnas arkitektskola Arkin oppilaat. De planerade också mönstren på väggarna i WC- och kontorsutrymmena. De 20 mosaikbetongplattorna på gården har planerats av ungdomsklubben Käpylän klubi.

Pation som öppnar sig mot parken är avsedd att använ­das för evenemang som främjar barnkultur.

I Tiukula verkar Rädda Bar­nen rf, som grundades av Ester Ståhlberg 1922 för att hjälpa hemlösa barn.

Under vinterkriget deltog föreningen i förflyttandandet av fin­länds­ka (krigs)barn till tryggheten i Sve­rige.


Tiukula från Kalervogatan

Rädda barnen rf har sedermera genomfört sin uppgift bl.a.genom adoptions- och semester­hemsverksamhet samt via den internationella katastrofhjälpen. Föreningen har deltagit också i grundandet av Stiftelsen Barnens Dag och Borgbackens nöjespark som upprätthålls av denna stiftelse.

16) Amer-huset

Efter en grundlig renovering finns sen 2015 i det så kallade Amer-huset vid Backasgatan 91, i korsningen med Forsbyvägen, bl.a. en dagligvaru­affär, ett café, en restaurang och en cykelaffär:


Fasaden mot Backasgatan

Byggnaden planerades av professor Helmer Stenros som Amer-koncernens huvudkontor, och stod fär­dig 1987. Företaget, numera Amer Sports, började sin verksamhet 1950 med import av tobak men var på 1970- och 1980-talen ute på även­tyr både i pappersindu­strin och bil­han­deln samt hos Marimekko, tills fö­re­ta­get vid millennieskiftet koncen­tre­rade sig på sporten; numera är Amer­Sports ett globalt företag som verkar på alla kontinenter.

Amer-huset representerar ett ståtligt förverkligande av 1980-talets bygg­nads­stil. Lägg märke bl.a till de små burspråken och bakgårdens vattenmotiv, som bildar Amer-koncernens dåvarande logotyp. Byggnaden som är beklädd med sandsten har utöver fyra våningar ovan jord också två våningar under jorden.


Vy från Hykkylä


Vattenskulpturen; numera saknas loggan

Alla tycker dock inte Amer-huset är ståtligt, liksom inte heller Folkpen­sions­anstaltens fulsnygga Kott­by­kontor på andra sidan Forsbyvägen, vars arkitektur har renderat byggnaden omdömen som bl.a. 'helt utan stil, deprimerande - men ändå stiligare än Amer-huset'


Vy från rondellen

17) Nya olympiabyn

När Finland fick i uppdrag att arrangera 1952 års olympiska spel beslöts att en ny olym­piaby skulle byg­gas bredvid den tidigare, på södra sidan av Forsbyvä­gen, mot Limingo­vägen, och den skulle kallas Nya olympiabyn. På så sätt blev Kottby den enda stadsde­len i världen som har två olympiabyar.

I Nya olympiabyn inkvar­te­rades under spelen 4800 manliga idrottare.


Nya Olympiabyn, söder om Forsbyvägen

De av Pauli Salomaa planerade 14 byggnaderna blev färdiga i god tid två veckor före öppningsceremonin. I trappuppgångarna i husbolagen, med namn som ”Lähtökuoppa”, ”Maali­viiva”, ”Soutaja” och ”Voittaja” (Startgropen, Mållinjen, Roddaren och Vinnaren) finns alltjämt skyltar som anger vilka idrottare som inkvarterats i de olika bostä­der­na. Möbler lånades från centralsjukhusens och åldringshemmens nyan­skaff­ningar. I Nya olympiabyn startade Valio en glassbar som blev enormt populär. I samma utrymmen finns numera restaurangen Old Sophie.

På området som var ingärdat av ett staket fanns förutom de nuvarande bygg­naderna en portbyggnad med rader av flaggstänger, kontor, bekvämlig­hets­inrättningar samt en enorm 5500 m2 stor tält­restaurang, där kök som repre­senterade fem olika kontinenter arbetade. Bl.a. de lokala Marthorna deltog i köksarbetet och inkvarteringsbestyren. Idrottsmännen inom kast- och hopp­grenarna övade i närbelägna Kottby idrottspark och simmarna i Gumtäkts ute­bassäng som just blivit färdig, styrketränarna och boxarna tränade i skolan. I praktiken hade hela Helsingfors och riket mobiliserats på ett eller annat sätt för att delta i arrangemangen. Genom tävlingarna blev finländarna bekanta med bl.a. Coca-Cola. Den internationella stämningen och mötena med idrottare som repre­senterade olika raser gjorde ett stort intryck på alla kottbybor som följt med tävlingarna på första parkett.

När olympiaden avslutats såldes bostäderna och i Nya olympiabyn fick 546 familjer ett nytt hem.

18) Gumtäkt skolträdgård

Skolträdgården, Lillkyrovägen 2-4, grundades 1920. Områ­det planerades av Elisabeth Koch i klassicismens anda.

Träd­gårds­föreningen för barn och unga, Lasten ja nuorten puu­tarhayhdistys, ordnar klub­bar och sommarläger med trädgårdsmotiv i skolträd­går­den. I dem deltar årligen ca 250 lågstadieelever. Dessutom har föreningen ordnat öppna evenemang för allmänheten på diktens och sommarens dag samt på konstens natt.

Klubb­huset har iståndsatts år 2007.


Skörd på bänken

Bredvidliggande Gumtäkts koloniträdgård från år 1927 är Helsingfors näst­äldsta. Där finns sammanlagt 268 jordlotter, inklusive stadens trädgårdsråd Elisabeth Kochs lott, där det finns en museistuga. Enligt stadsdelsindelningen ligger trädgården på Gumtäkts sida, och den är också ett av objekten i Gum­täkts stadsdelspromenad.

19) Helsingfors familjebostäder

Helsingfors familjebostäder, Helsingin perheasunnot ry, ”Perhis”, blev färdiga 1946 på adressen Tursovägen 3, planerade av Hilding Ekelund.

Att skaffa bostäder åt de evakuerade från Karelen var ett stort företag också i Helsingfors. Särskilt för storfamiljer lät Helsingfors familjebostäder, Helsingin Perheasunnot ry, bygga fyra våningshus, till vilka antogs familjer med minst 5 barn, av vilka 3 skulle vara under 16 år. När också far- och morforäldrar och andra nära släktingar enligt karelsk tradition bodde med familjerna var trängseln i bostäderna verkligen stor.

Till husen flyttade 109 familjer med som mest 501 barn. Till all lycka var bostä­derna också jämfört med normerna på den tiden stora, ca 50–60 m2.

Byggnaderna målades inför olympiaden, men varmvatten infördes först i början av 1960-talet. En grundlig renovering gjordes 1979-81 och på nytt 2002-05.


Fasaden mot Backasgatan

I husen vilka numera fungerar som stadens hyresbostäder fanns på våren 2007 sammanlagt 109 invånare, av vilka endast 25 var under 18 år.

För husens barnaskaror behövdes sysselsättning, och 1953 grundade gårdens mammor lekparken Kimmo, medan papporna grundade en sportförening, Käpylän Pallo.

20) Kottby idrottspark

Föreningen Nylands hästvänners (Uudenmaan hevosystävien seura) travbana flyttade 1926 från Åggelby till till en sumpig äng i Böle. Den blev känd som Kottby travbana och fungerade som landets huvudtravbana ända fram till 1976, då Vermo travbana öppnades. Under fortsättningskriget fungerade det tunga luft­värns­batteriet ”Käpy” på travbanan. Innanför banan byggdes en fotbollsplan i slutet av1940-talet i enlighet med ett förslag av idrottsföreningen Käpylän kunto. På planen ordnades många olika slag av verksamhet, bl.a. rosettskrinning, som var populär på 1950-talet.

Efter hästarna togs området som omvandlats till Kottby idrottspark framför allt i bruk av fotbollsspelarna. I föreningen Käpylän Pallo hade man från första början gått in för tanken om en knatteliga, och detta gav 1976 upphov till Helsinki Cup. Juniorturneringen, som i samarbete med FC Honka genomfördes främst med talkokrafter, fick genast under sitt första år ihop 211 lag från fem olika län­der, rekordåret 2005 rent av 829 lag från 27 länder.


Knattefotbollsplanen i hörnet av Backasgatan-Forsbyvägen - i bakgrunden folkpensionsanstaltens kontor

Käpylän Pallo är alltjämt en förening som är inriktad speciellt på fotboll, och föreningen har både flick- och pojklag i ett flertal åldersgrupper. Representa­tions­laget steg 2008 till Divison 1. Det spelar sina hemmamacher på idrotts­parkens huvudplan, som fått namn efter Helsinki Cups långvariga verkställande direktör Max Westerberg. Som ung verkade han i föreningen Käpylän Ur­hei­lu-Veikot, som steg till Finlandsserien (nuvarande div. I) ren år 1956, medan föreningen var nummer två i serien år 1966. Föreningens framgångar blev dock mindre och verksamheten slogs ihop med Käpylän Pallo.

Mässcentret med sina parkeringshus har tidvis tärt på idrottsparken, men nu har ett av centrets parkeringsområden återställts till gräsplan. Den senaste sats­ningen på området har varit byggandet av en kupolhall för vinterbruk, som an­vänds av juniorfotbollsspelarna. Bara ett stenkast därifrån finns den för 1940 års olympiad byggda Velodromen.

21) Helsingfors naturvetenskapliga gymnasium


 


Naturvetenskapliga gymnasiet, byggt i 'brutal betong'

Byggnaden vid Backasgatan 84, avsedd som huvudkontor för bolaget Paragon, blev färdig 1973. Den planerades av professor Aarno Ruusuvuori, som var känd som stram modernist och betongbrutalist. År 1998 renoverades kon­torsbyggnaden enligt kottbybon, arkitekt Kaisa Nuikkinens plan för att kunna användas som skola. Arbetet fick t.o.m. ett pris. En inre öppen plats ger ljus åt den massiva byggnaden.

I de renoverade lokaliteterna etablerade sig Helsingin luonnon­tiedelukio (Hel­singfors naturvetenskapliga gymna­si­um), som bildats av gymnasierna i Kott­by och Mejlans. Av de 700 eleverna går ca en tredjedel på linjen för natur­veten­skap. I skolan är det möjligt att ge prioritet också åt matematik, språk, humanistisk-samhälleliga ämnen samt kommunikation och konstämnen.

Dessutom har vuxengymnasiet Helsingin Aikuislukio verksamhet i byggnaden.

I byggnadens affärsutrymmen finns möbelföretaget Lundias och design­fö­re­ta­get Arteks butiker.


Lyktorna utanför gymnasiet

22) Lekparken Kimmo

Lekparken Kimmo grundades ren 1953 mellan Kimmovägen, Turjavägen, Tur­sovägen och Vipunenvägen. Lekparken planerades som en öppen mötesplats för människor i alla åldrar, särskilt områdets barn, ungdomar och barnfamiljer.


Lekparken från Kimmovägen

Parken får sin prägel av de gamla barr- och lövträden. Till arterna hör bl.a. mon­golisk lönn, lärkträd och furstepoppel.

Till lekparkens användare hör ren kottbybor i tredje led. Verksamheten planeras och genomförs gemensamt av invånarna och ledarna. På eftermiddagarna kan skolbarnen delta i den öppna eftermiddagsverksamheten eller sysselsätta sig själva i parken.

I och med att befolkningen åldras har samarbetsnätverket för äldrearbete Käpy­net föreslagit att motions- och lekredskap som lämpar sig för människor i alla åldrar, också äldre personer, skall anskaffas till lekparken, för upprätthållande av vita­litet och balanssinne.

23) Västra Kottby småhusområde

Snart efter att byggandet av Trä-Kottby tagit fart beslutades att 14 kvarter på dess västra sida skulle överlåtas till personer som önskade bygga egna hus, med en arrendetid på 50 år. år 1923 började också främst yrkesmän från olika områden uppföra sina hus, på den södra delen järnvägsmän och metall­arbetare som arbetade i Böle bandepå samt i den mekaniska verkstaden, och på den nor­ra delen timmermän och stenarbetare osv. För de sistnämndas yrkeskunskap fanns också användning när grunden till husen skulle läggas i den bergiga ter­rängen. Den dominerande hustypen på området är ett tvåfamiljshus i en och en halv våning, där bostäderna har var sin egen ingång. Källarens bastu- och tvätt­utrymmen var gemensamma. Husen planerades främst av Uno Moberg. Området hade egna butiker och föreningslivet var livligt; bl.a. fanns en idrottsförening, en musikkår och en arbetarförening.


Vipunenvägen mot söder i morgonsol på försommaren

På grund av att ägarbostäderna i västra Kottby ansågs vara finare än de i Trä- Kottby kallades området ibland på skämt Guldtandssidan (Kultahammas­puoli) eller Plyschsidan (Plyysilä). Tomternas arrenden förlängdes 1970 tillsam­mans med arrendena i övriga Kottby, Forsby, Gumtäkt och Majstad med 50 år. Då en del av arrendena ursprungligen inte var bundna till index kunde förhöjningen i vissa fall vara upp till 100-faldig. Vid den tidpunkten inleddes dock totalrenove­ringarna och nya invånare med utbildning och goda inkomster började flytta till området; bl.a. TV-folk från Ilmala. år 2008 påbörjades arbetet med en skydds­plan för småhusområdet i västra Kottby.

24) Folkets hus

Folkets hus på Vi­pu­nenvägen 19 bygg­des 1925 med talko­kraft åt Käpy­län Urheilijat och döptes till Ur­hei­lu­talo (Idrotts­huset).

Kottbys äldsta id­rotts­sällskap grun­dades 1921 strax efter att uppbyg­gan­det av Trä- Kott­by på­bör­jats, och säll­ska­pet an­slöt sig na­tur­ligt­vis till Ar­be­tar­nas id­rotts­för­bund Työ­väen ur­hei­lu­liitto.

Paradgrenen var brottning.


Folkets hus, entrén vid Vipunenvägen

Fram­gångs­gren i begynnel­se­skedet var alltså brottning, i vars tunga serie säll­ska­pets medlem Kaarlo Ponsén på sin tid var överlägset bäst i hela världen – uppen­barligen Kottbys genom tiderna framgångsrikaste id­rotts­man.

I Idrottshuset arrangerades mångsidig verksamhet, och där hölls också en restaurang och ordnades danser.

På 1920-talet närmade sig Käpylän Urheilijat arbetaridrottsrörelsens kommunis­tiska falang. Som följd av detta lämnade socialdemokraterna sällskapet och grundade Käpylän Kunto. Till slut uteslöts KU från Arbetarnas idrottsförbund och sällskapet lades ner. Idrottshuset övergick i Helsingfors arbetarförenings ägo. Efter kriget startades sällskapet på nytt och existerade en kort tid under vilken det var framgångsrikt i volleyboll. Ett tredje försök vidtogs 1982 med fot­boll på programmet och sällskapet satsade särskilt på att fungera som motions­skola för barn och unga. Det mångsidiga spektret av grenar kompletterades bl.a. med skejting. I sitt sista skedet var sällskapet aktivt med om att arrangera eve­nemanget Kottby kvarters­fest. Sällskapet var också med om att att grunda ung­doms­klubben och blev en del av dess klubbverksamhet år 2001.

Folkets hus övergick i sin tur till förbundet Nuorten Puolesta och hör numera till Pensionstagarnas Centralförbund Eläkkeensaajien keskusliitto. Huset har under årens lopp hyrts ut såväl till arbetar­rörelsens föreningar som till Finlands Nationalopera som plats för dess övningar. I huset har gjorts filmer och gram­mofonskivor. Det är en populär plats för fester och tillställningar.

Mitt emot vid den lilla öppna platsen fanns tidigare Elantos butik. I enlighet med invånarnas önskemål planerar staden nu en förnyelse av platsen, bl.a. föreslås att ett nytt trädbestånd skall planteras där.

25) Utsikten mot järnvägen


Utsikten mot norr, innan cykelvägen byggdes

Beslutet om att bygga en järnväg från Helsingfors till Tavastehus välsignades av kejsar Alexander II år 1857. Byggandet inleddes ett år senare och tågen trafike­rade till en början tre gånger i veckan i vardera riktningen. Snart blev turerna tä­tare och man började också bygga en anslutning från Riihimäki till St Peters­burg.

Kottby fick sin egen station 1910 medan Åggelby fick sin 1973.

Till en början var stambanans alla tåg fjärrtåg, med vilka det var besvärligt att sköta närtrafiken. De första lokaltrafikloken anskaffades från Schweiz. Trafiken med dem inleddes under sommarsäsongen 1886.

Det tredje spåret som byggdes enbart med tanke på närtågen blev färdigt 1972 och det fjärde 1996.

Efter att cykelleden Norra Banan från Böle till Kottby station färdigställdes 2018 förändrades utsikten mot järnvägen radikalt:


Den nya utsikten norrut, med 'banan'

Om stambanan och Ilmala bangård.

26) Jättegrytan


Stigningen upp mot jättegrytan är brant (bilden ovan tagen halvvägs på sluttningen från Krä­merts­skogshållet) men det lönar sig att gå än­da upp !






Den vattenfyllda grytan vaktas den här gången av en ringduva (bilden till höger).

Jättegrytan i Kottby uppstod i slutet av den senaste istiden, för ca 10 000 år sen, när en smältvattensvirvel som bröt fram under inlandsisen urholkade ur­berget med hjälp av lösa stenar till en krater vars största diameter är 180 cm och djup 100 cm. Kottbys jättegryta ansågs länge vara den största i Helsing­fors­trakten, tills man i Rönnbacka hittade en betydligt större gryta på 1990- talet. Jättegrytan är fredad genom ett beslut av Nylands länsstyrelse 21.8.1958. I finsk folktro ansågs bergshålorna liksom också stora stenbumlingar och sten­högar vara demoners verk.

Resterna av grunden till tornet på den hoppbacke som kottbyborna i tiden bygg­de kan ses på berget. I den lummiga skogen kring berget kan man på försom­markvällar lyssna till näktergalarnas konsert.

27) Den första kyrkan

När Sörnäs församling 1926 tilldelade kottbyborna en egen präst, hyrdes ett privathus på Louhivägen 8 i västra Kottby för att användas som kyrka. Det tjänstgjorde tills den egentliga kyrkan blev färdig på Metsolavägen. I huset sammanträdde sam­tidigt också finska KFUM (NMKY, Nuorten miesten kristillinen yhdistys) och för­sam­lingens klubbar innan församlingen kunde skaffa egentliga möteslokaler.


Detta privathus fungerade som Kottbys första kyrka

28) Enhetsskolan

Tanken att grunda en enhets­skola uppstod i den efterkrigs­tida diskussionsgruppen Urania som sammanträdde i biblio­te­ket, när medlemmarnas barn höll på att komma i skolål­dern. Grundarna av föreningen för enhetsskolan godkände inte skol­systemets indelning i folk­skola och läroverk, utan ville att alla skulle få en jämlik grundut­bild­ning.

år 1956 grundade föreningen den privata finska enhetsskolan Yhte­näiskoulu, där kreativ fostran, hög allmänbildning och en kulturell värdegrund betonades. Den egna skolbyggnaden blev färdig 1962 på Louhivägen 3 i västra Kottby, planerad av Keijo Petäjä.


Ovädersmoln över enhetsskolan

Undervisningsmetoderna var från första början moderna och lärarna så kom­pe­tenta, att de vid behov kunde undervisa i flera olika ämnen. Enhetssko­lans pri­mus motor och första rektor var Touko Vouti­lainen. Han utvecklade bl.a. pe­riod­studierna, som nuförtiden är kända som det klasslösa gymnasiet. År 1977 övertogs skolan av staden samtidigt som man i Helsingfors med modell av en­hets­skolan övergick till den jämlika grundskolan. Också den obrutna skolbanan från lågstadium ända till gymnasiet har alltid varit utmärkande för enhetsskolan.


Enhetsskolan försvaras

Helsingfors stad ville lägga ner enhetsskolans gymnasiesta­di­um år 1988 och i samband med skolnätsreformen hela skolan 2007.

Tack vare det starka och om­fattande motståndet (bilden till vänster från en demonstration mot nedläggningen) lyckades man åtmins­tone tillfälligt för­hind­ra försöken att dra in sko­lan.

Stödföreningen för enhetsskolan, Yhtenäis­kou­lu­yhdistys, grundade också det finska kvällsläroverket Käpylän iltaoppikoulu 1962. Kvällsläroverket arbetade till en början i samma byggnad, men flyttade 1979 till lokaliteter i samlyceet Arka­di­an yhteislyseo i Tölö.

29) Ormhuset


Ormhuset sett från Backasgatan

Det s.k. Ormhuset på Backasgatan 86 blev färdigt 1951. Planerare var Yrjö Lindegren, känd bl.a. som den ena av Olympiastadions planerare. Den sam­man­lagda längden av de två byggnaderna som slingrar sig fram i terrängen är 287 meter, antalet bostäder var 189. Utrustningsnivån i hyreshuset som upp­fördes av Aktiebolaget Helsingfors Folkbostäder var från första början hög; i alla bostäder fanns ett ordentligt kök, varmvatten, WC och badkar, goda förråds­ut­rymmen samt balkonger, som planerades så att de vätte mot fördelaktiga vä­der­streck. Husen förseddes med centralvärme och också hisstrumma, med tanke på framtida behov. Ställningarna för mattpiskning placerades på de platta taken.

Bolagets till en början allmänna simbassäng sköts numera av staden och an­vänds av idrottsverket och olika föreningar. Det nedre huset inrymde en hus­hålls-, kött- och mjölkbutik samt ett konditori. I det övre huset fanns en privat läkarmottagning. Daghemmet Käpylinna har från första början verkat i loka­li­teterna, för till först flyttade närmast barnfamiljer till huset och på gården lekte också flera hundra barn. De inre gårdarnas nyttoträdgårdar planerades av Eli­sa­beth Koch med beaktande också av att man skulle kunna vistas där och av den främre trädgårdens landskapliga funktion. Man håller som bäst på att återställa gårdarna i den av Koch avsedda formen.

Ormhuset har jämte Olympiabyn och Nya olympiabyn listats av den moderna arkitekturens skyddsorganisation Docomomo. Mitt emot, på andra sidan Backasgatan, finns de av Tuomo Siitonen år 2002 för bostadsaktiebolaget As.Oy Käpykallio planerade våningshusen.